mystoories

Förra kapitlet: Någonstans i bakhuvudet registrerade jag alla kamerablixtrar och paparazzis som ropade men i den stunden kunde jag inte bry mig mindre om dem. De får skriva vad de vill i sina tidningar, är det inte sanningen de skriver så är det upp till dem, jag och Justin vet exakt hur det ligger till och det är det enda som spelar någon roll.

”Justin!” ”Selena!” ”Kolla hit Justin!”

Journalisterna och paparazzierna är fortfarande lika galna som de var förr.

Det har gått nästan exakt två år sedan jag och Selena officiellt blev tillsammans igen. Två år fyllda med kärlek, skratt och hopp inför framtiden.

Varje dag strömmade hoten från missnöjda fans och lyckohälsningar från nöjda fans och det gör de fortfarande.

Men det är något både jag och hon kan hantera. Vi kunde det förut och vi kan det nu.

Men nu är allt annorlunda. Nu känner jag mig ännu mer angelägen om att skydda Selena från allt som kan göra henne illa. Nu när jag vet att något, eller jag kanske ska säga någon, finns där inuti henne och snart vill ut och se världen.

Någon av mitt eget kött och blod. Någon jag själv varit med och skapat. Jag har en känsla av att den lilla tjejen, som redan börjat sparkas, kommer bli den finaste världen någonsin skådat.

”Justin, vi går in igen.” viskade Selena. Vi hade inte ens hunnit tre meter utanför dörren innan vi bokstavligen blivit attackerade av pressfolk.

”Sure baby.” sa jag och vi gick in genom dörren igen. Dörren till vårt hus. Selena hade kallat det för sitt dröhus länge när det blev till salu. Jag vet hur mycket huset skulle betyda för henne om vi köpte det, och jag älskar henne över allt annat, hon är my favorte girl, och därför kunde jag inte låta det gå. Det var ett perfekt hus. Kanske en aning stort för två personer och en hund, men i min framtid kan jag se mer än ett litet barn springa omkring i de stora och öppna rummen och plaska i den stora poolen på husets baksida. En sak var säker. Mina barn ska få den bästa uppväxten någonsin, och de ska växa upp i det här huset.

Selenas perspektiv:

Vi bestämde oss för att ta ett glas saft på altanen istället. Min syster, som var här på besök under dagen, kom med förslaget och ingen av oss andra två kunde ju säga emot.

”Justin, kan du hämta lite mer saft åt mig?” frågade min syster med valpögon efter att hon, snabbt som blixten, druckit upp det hon fick.

”Alright, I’ll do it.” sa Justin och flinade. Han försvann in i huset med två tomma glas i händerna, han kunde ju lika gärna fylla på mitt med när han ändå håller på.

Lilltjejen inuti mig sparkade till, som om hon ville ut. Samtidigt kände jag hur en enorm smärta sköljde igenom mig och jag kunde inte annat än att skrika rakt ut.

”Sel, vad händer?” frågade min lillasyster skräckslaget.

Ännu ett smärtsamt skrik flög ur min mun och inom 2 sekunder var Justin böjd över mig.

”Nu åker vi in till sjukhuset! Det är femte gången denna vecka du får så ont, nu har du inget väl längre.” sa han och den här gången protesterade jag inte.

”Flytta på er, nu direkt!” gormade Justin åt journalisterna som blockerade vägen fram till bilen, och förvånansvärt nog lydde dem. Det har nog aldrig tidigare hänt.

”Tack.” sa han kort innan han stänge bildörren och gasade iväg mot sjukhuset.

Väl inne på sjukhuset var det full kalabalik.

En liten flicka i 5årsåldern ryckte sin mamma i armen. ”Titta, där är Justin Bieber och Selena Gomez.” viskade hon och jag log ett svagt leende mot henne. Hon sken upp som en sol och log tillbaka.

”Det ska bli en ära att få hjälpa er.” sa en lång, gråhårig man i 55åråldern. Genom att läsa på hans bricka fick man veta att han hette Alan Stevens och var förlossningsläkare.

Justin nickade till svars och jag gjorde samma med ett litet leende på läpparna.

”Den smärtan som din man? Beskrev att du har är mycket vanlig och tyder på att er dotter är på väg ut.”

”Eftersom att vattnet tydligen gick nu precis så är det väl bara att sätta igång.” sa han med ett vänligt leende som både jag och Justin villigt besvarade. Nu kom stunden vi väntat på i 9 månader. Idag skulle vår dotter födas. Ingen i hela vida världen kunde vara lyckligare än oss den här stunden.

”Vill du hålla henne?” frågade jag Justin med ett mjukt och lyckligt leende på läpparna.  Efter många tårar från både min och Justins sida hade äntligen vår lilla Destiny fötts. Hon fick helt klart Justins ögon och näsa. Han säger att hon fick min mun och det kan nog stämma. Hon är världens vackraste bebis.

Justin nickade långsamt och sträckte fram armarna mot varelsen som låg och sov så sött i min famn.

Han kysste mig på munnen länge innan han tog emot Destiny och tryckte henne mot bröstet.

”Sel, jag är världens lyckligaste pappa.” viskade han och kunde inte hålla inne glädjetårarna som bildades i hans ögon.

”Vi är världens lyckligaste föräldrar.” rättade jag och insåg snabbt hur sanna de 5 orden faktiskt var, och jag kan inte annat än hoppas för mitt liv att det alltid kommer att vara vi. Med honom är jag som lyckligast. Vi är en familj, och oavsett vad som händer så kommer vi alltid att vara det.