Hej!
Jag har funderat en hel del... Jag har varken tid eller ork att skriva alls. Jag är inne i en period när jag mår skit hela tiden. Jag orkar inte med någonting.

Så jag tror att jag på något sätt ska avsluta den här novellen nu. Kanske med något långt sista kapitel? Jag har inte riktigt bestämt mig än.
Sen kanske jag börjar skriva igen om ett tag när jag mår lite bättre. Vi får se hur det blir.
Det är verkligen härligt att se era kommentarer om att ni gillar det jag skriver, det värmer. Och tack för att ni har läst!
Så kolla in om ett tag så ska jag försöka få ihop det !

Pussokram !

Förra kapitlet:

”Det låter i alla fall som att ni har haft det kul.”
”Ja, såklart vi har haft! Tack igen för att vi fick åka!”

”Tacka inte, du är värd det, ring i morgon.” sa han och sedan la vi på.

Jag har sagt det förut och säger det igen, han är världens bästa vän!

”Mel, vakna. Frukosten stänger om en timma.” Hur fin röst hon än har kan jag inte annat än hata den när den väcker mig så pass tidigt som det ändå är.

”Jag är vaken.” sa jag med en så säker stämma jag bara kunde och vände mig sedan om igen för att somna om.

”Glöm det, om du inte stiger upp häller jag vatten på dig.” sa hon och kvävde en fnissning.

Lika bra att sätta sig upp genast, för hon skulle verkligen inte tveka att blöta ner mig om hon fick chansen.

”Bra.” sa hon nöjt medans hon drog på sig en stor, stickad lila tröja och ett par svarta jeans.

Det var hemfärdsdag.

Jag föredrar att göra det bekvämt och så enkelt som möjligt för mig själv s jag hoppade i min one piece med USAs flagga på och satte upp håret i en slarvig knut i nacken.

”Let’s go downstairs.” sa jag glatt nar jag bytt om och vi tog hissen tre våningar ner till plan 1.

När den elektroniska rösten i hissen talade om för oss att vi var på våning ett kunde vi inte låta bli att härma den.

Det är något som vi alltid gör. Vi kan inte höra någon eller något säga något kul utan att säga det själva också.

Folk tycker säkert att det är superstörande, men vi har roligt åt det och det är det som är huvudsaken.

”Planet går om tre timmar, ska vi dra till flygplatsen nu?” frågade jag Nadia när vi ätit upp det sista av hotellfrukosten.

”Visst, ska bara sminka mig lite först.” Jag skrattade, hon var alltid extremt mån om att se perfekt ut. Jag är väl också rätt utseendefixerad kan man nog säga, men hon är extrem. Fast jag tycker att hon är supersöt utan smink också.

Hon satt framför den stora, guldiga spegeln på hotellrummet och drog ytterligare flera drag med mascaraborsten över hennes, redan långa och mörka, ögonfransar.

”Okej, vi åker la dårå.” sa hon.

Jag fnissade lite. Hon försöker väldigt ofta härma min dialekt när hon pratar. Speciellt mina västgötska ord.

Min mamma är från en stad i Västergötland som heter Lidköping, och det var där hon träffade min pappa. Vi bodde där ända tills jag fyllde tretton så dialekten finns fortfarande kvar.

”Good.” sa jag och bar min tunga resväska till dörren och snörade på mina converse.

Nadia gjorde likadant och sedan åkte vi mot flygplatsen.

”Betalar Eric verkligen allt?” frågade Nadia när vi satt i taxin.

”Japp.” svarade jag och kollade på chauffören som tittade med konstig blick på oss i backspegeln. Han förstod förstås ingenting av vad vi sa.

”Shit vad han är snäll.” mumlade hon och tittade ut genom fönstret.

Utanför föll snön i stora glittrande flingor ner från himlen och bildade ytterligare ett lager snö ovanpå det som redan fanns.

”Kan man säga, han är bäst.” svarade jag och log för mig själv. Det är verkligen sant.

”Känns det bättre denna gången?” Nadia kollade på mig och log där vi satt på våra platser i flygplanet.

”Nja.” Än så länge gick det ju bra, flygplanet hade inte startat än.

”Vad bra typ.” svarade hon glatt.

Jag log nervöst mot henne och hoppades att det skulle gå bra.

”Välkomna ombord på SAS direktflyg till Stockholm. Vi har fått klartecken att lyfta så jag vill be er att spänna fast säkerhetsbältena och stänga av all elektronik.” sa piloten i högtalarna.

Mitt hjärta började bulta allt snabbare när motorerna startade och planet började rulla.

”Det kommer gå bra.” mumlade jag tyst för mig själv och tryckte Nadias hand hårt.

Så vad tycker ni nu då om detta? 
Vad tror ni kommer hända med allt ? :) 

puss!

Jag har legat hemma och varit sjuk i flera dagar nu. Har ändå tvingat mig själv att gå till skolan och sånt. Men varje minut jag inte har vart i skolan har jag legat helt död i soffan här hemma.
Igår fick jag dock tvinga mig själv att först åka en sväng till vårdcentralen och hämta ut lite medicin innan jag åkte till en vän som hade fest. Jag kände mig tvungen att gå eftersom att hon ska bort nu ett par veckor.

Men jag ber så hemskt mycket om ursäkt för uppdateringen. Jag skriver så mycket jag orkar, men det är inte så mycket nu när jag mår så dåligt.
Jag tror och hoppas att ni är förstående, jag ska göra mitt bästa för att få upp ett ikväll, men jag lovar inget. Jag bara hoppas att jag ska få må bättre så att uppdateringen blir bättre.

Pussokram / J

Förra kapitlet: @Melodyrose skrev jag snabbt ner på pappret och räckte det till honom.

”Tack, men nu måste vi åka, vi ses!” sa han och drog in mig i en varm kram. Jag kände hur rysningar skickades längs min ryggrad och fjärilarna i magen flög runt som aldrig förr.

Motvilligt släppte jag honom.

”Det hoppas jag med.” sa jag lyckligt.

Nadia fick också en snabb kram och sedan sa vi hejdå.

”Justin bor på hotellet två kvarter bort.” hörde jag någon säga. Jag kollade på Nadia som också hade hört.

”Kom så går vi!” sa hon och drog mig i rikting mot hotellet.

De andra fansen var också på väg dit.

Vi knökade oss förbi några personer, som ropade arga kommentarer efter oss, när vi sprang det snabbaste vi kunde mot hotellet.

Utanför stod redan flera hundra tjejer och det var näst intill omöjligt att ta sig fram. Men vi lyckades ta oss in till väggen och där gick det bra att ta sig ända fram till dörren.

Trycket mot våra ryggar ökade något så otroligt när den stora, svarta bilen, som vi bara några minuter tidigare stått vid och pratat med Justin, rullade in framför hotellet.

Först steg Kenny, Justins livvakt, ut ur bilen tillsammans med en annan stor livvakt. Han vinkade till sig tre vakter som stod innanför dörren till hotellet. Sen steg Scooter ur bilen, tätt följd av Justin.

Ett lyckorus for igenom min kropp och jag stämde in i alla de andras tjut.

Justin skrev några autografer och fortsatte gå mot dörren. Han stannade till precis bredvid oss och gav oss varsin autograf. Jag kunde inte hindra min mun från att le fånigt när han tog min arm och skrev sitt namn på den.

”Du skakar.” påpekade han med ett flin och jag kände hur mina kinder färgades lite lätt rosa. Han blinkade med ena ögat mot mig och försvann in genom de stora dörrarna in till hotellet.

Vi stod kvar ett par timmar tills de flesta fansen, konstigt nog, börjat dra sig undan.

När det blev tillräckligt mycket plats började jag återigen dansa min glädjedans.

”Mel, folk tittar!” skrek Nadia och började gapskratta.

”Vet du? I don’t care!” flinade jag och hon skrattade ännu mer innan även hon började dansa.

Folk måste ha tyckt att vi var helt dumma i huvudet, men just då kunde jag inte bry mig mindre. Jag hade nyss fått träffa världen bästa kille, igen!

Mitt i dansen började min mobil ringa.

Jag drog snabbt upp den ur fickan och såg Erics namn lysa upp skärmen.

Det förvånade mig verkligen att han var uppe och orkade ringa när klockan ändå var mitt i natten. Men jag la inte ner mer tid åt de tankarna.

”Hej!” sa jag glatt och hörde hur han skrattade till i andra änden av luren.

”Hej, hur var det?” frågade han och det lät faktiskt som att han verkligen ville veta.

”Helt otroligt! Först träffade jag Justin på donken och fick ta typ hur många bilder som helst med honom och sen fick vi biljetter till första raden av hans manager så någon annan fick våra biljetter och konserten var helt underbar och sen träffade vi honom bakom scenen och han kände igen oss och nyss fick vi hans autograf utanför hans hotell och han lovade att följa mig på twitter!!” babblade jag på nästan utan att andas. Han skrattade högt i andra ändan.

”Mej, du är helt sjuk, vet du det?”

Jag skrattade. ”Jag tror att jag faktiskt vet det.”

”Det låter i alla fall som att ni har haft det kul.”
”Ja, såklart vi har haft! Tack igen för att vi fick åka!”

”Tacka inte, du är värd det, ring i morgon.” sa han och sedan la vi på.

Jag har sagt det förut och säger det igen, han är världens bästa vän!

Jag tror och hoppas att ni är förstående till detta :)

Vad tycker ni om detta kapitlet? Bra/Dåligt? :)

pussokram

Hej på er!
Tänkte bara säga att jag lägger upp nästa kapitel i morgon..
Förlåt för att ni får vänta så länge, men det har hänt lite saker som gör att jag inte orkar med skrivandet..
I hope you understand,

Ha det bra så länge!
Pussokram

Förra kapitlet: Hon tittade glatt upp på mig när jag kom fram med maten men hennes glada ansiktsuttryck ändrades genast till misstänksamt när hon såg mitt breda leende.

”Och du är så glad för att..?” började hon meningen för att låta mig avsluta den.

Jag flinade bara och satte mig ner.

”Jag träffade honom.” viskade jag i hennes öra för att ingen annan skulle höra.

Förra kapitlet: ”Sån här frukost skulle jag gärna bli serverad varje dag.” sa jag mellan tuggorna. Om det var något jag gillade extra mycket med att vistas på hotell så var det frukosten.

”Det är du inte ensam om.” log Nadia tillbaka. Uppenbarligen var hon minst lika glad som jag var idag. Om några timmar får vi se Justin. Justin Bieber. Ett ögonblick vi har väntat på så otroligt länge.

(Just so you know, bilderna jag lägger in har inte alltid med texten att göra. Lägger in de bilderna jag tycker är fina.)

När klockan slog prick åtta steg vi ut från lobbyn och började gå den inte så långa vägen som skulle ta oss till arenan.

Stämningen i London just denna morgonen var näst intill obeskrivlig. Det kändes som om hela staden var på helspänn i väntan på att något skulle hända.

De vuxna småsprang till sina jobb, ja många jobbar trots att det är lördag, mammor gick med sina halvstora barn i handen på väg till dagis eller kanske till mataffären och så var det fansen. Justins trogna beliebers som allihopa var på väg till arenan. Platsen där alla skulle få se sin drömman uppträda.

”Klockan är halv tre, vi har inte ätit något sen typ 7!” klagade Nadia när vi satt utanför arenan.

Runt omkring oss var det fullt av tjejer, men även en del killar, som med jämna mellanrum gav ifrån sig glädjetjut och hoppade omkring på marken medans de högt och falskt sjöng på Justins låtar.

Stämningen var på högsta topp!

”jaja, jag väl till donken och hämtar mat då.” suckade jag och reste mig upp.

”Tack!” sa hon glatt där hon satt kvar på marken och firade av ett brett leende.

Jag kom ihåg att vi gick förbi ett Mc Donald’s på vägen till arenan så jag började gå åt samma håll igen.

Det tog inte många minuter innan jag såg skylten med det stora, gula M:et på som visade på att jag hittat rätt.

Doften av pommes slog emot mig när jag öppnade den ganska tunga dörren och gick in.

”Hej, vad får det lov att vara?” sa kassörskan med spelad glädje i rösten när jag kom fram till disken.

”Två cheesburgare med pommes och en stor vaniljmilshake.” sa jag och log halvt tillbaka.

”Någonting mer?”

”nej.”

Jag betalade och fick maten. Jag kände att jag var rejält hungrig så jag ökade på stegen lite för att komma fram fortare.

Klantig som jag är lyckades jag trampa snett, när jag lite smidigt skulle gena över en mindre gata, och tappade ut all maten på gatan.

”Jävla skit.” mumlade jag för mig själv och ryckte hastigt till när jag hörde det så välkända, lågmälda skrattet ett par meter bort.

Jag reste mig snabbt upp och krockade nästan med självaste Scooter Braun som var på väg för att hjälpa mig upp.

Mitt hjärta hoppade över ett slag när jag insåg att skrattet faktiskt kom, som jag trodde, från Justin Drew Bieber som stod ett par meter från mig med en grå huvtröja, svarta solglasögon och med ett roat flin på läpparna.

”Är du okej?” frågade Scooter, som även han hade svårt att hålla sig för skratt.

”Mm.” var det enda jag fick fram.

Great. Nu har jag skämt ut mig totalt inför världens kändaste tonåring och hans manager.

”Kom med oss tillbaka till Mc Donald’s så fixar vi lite ny mat åt dig, för jag hoppas att du inte tänker äta det där.” Nu var det Justin som öppnade munnen och avslutade meningen med ett vackert skratt som fick hela min värld att stanna.

Jag samlade mig snabbt och flinade åt honom och nickade.

”Ses vi ikväll på konserten då?” frågade Justin när vi återigen stod i kön inne på donken.

”Absolut!” svarade jag glatt.

”Grymt, jag ska kolla efter dig då.” sa hon och flinade.

Även fast jag mycket väl anande att han skojade så kunde jag inte låta bli att le fånigt och bli helt varm inombords. Men är det så konstigt? Justin Bieber pratade med mig!

”Vad heter du förresten?” frågade han precis när jag skulle ta min mat och gå.

”Melody.”

”Melody… Fint namn, jag ska komma ihåg dig!” sa han och log .

”Tack.” sa jag dumt och blev indragen i en varm kram.

”Justin, kan vi ta en bild innan jag går bara?” frågade jag och flinade glatt mot honom.

”Visst!” sa han lika glatt och jag tog fram min iPhone.

Jag tog en bild och skulle precis lägga ner mobilen när han tog den ifrån mig och började ta fler.

Jag skrattade och posade.

Vi tog några flumbilder innan han tog ett kort när han pussade mig på kinden och gav tillbaka mobilen till mig.

”Tack!” sa jag och log stort mot honom.

”Inga problem, vi ses!” sa han och log tillbaka.

Jag lämnade Mc Donald’s bakom mig med det största leendet på läpparna och det mest bultande hjärtat.

Jag kände hur mina armar och ben skakade när jag nästan var framme vid arenan. Min blick var suddig när jag letade efter Nadia.

Tillslut såg jag henne sitta vid arenans vägg med lurar ipluggade i öronen.

Hon tittade glatt upp på mig när jag kom fram med maten men hennes glada ansiktsuttryck ändrades genast till misstänksamt när hon såg mitt breda leende.

”Och du är så glad för att..?” började hon meningen för att låta mig avsluta den.

Jag flinade bara och satte mig ner.

”Jag träffade honom.” viskade jag i hennes öra för att ingen annan skulle höra.

Förra kapitlet: ”Hur gick resan?”

”Det gick bra. Är ju flygrädd, men det funkade ändå.” sa jag som svar.

”Vilken tur, hoppas att det är värt då!” sa han retsamt.

”Såklart, men jag ska gå och lägga mig nu, och tack igen för allt!”

”okej, ha det så roligt i morgon!”

”Det ska jag, hejdå!”

”hejdå!” sa han och la på luren.

Han är verkligen världens bästa vän.

Dagen var här. 19:e november 2011. Dagen jag skulle få se Justin Drew Bieber, live.

För första gången på jag vet inte hur många år vaknade jag en timma innan alarmet skulle gå och kunde inte somna om. Klockan var bara halv 6. Jag låg och funderade på allt. Okej, mest på Justin. Tankar som tänk hur det skulle vara att vara Justins tjej och Undrar hur många par skor Justin har dök upp i mitt huvud.  Ju mer jag tänkte på honom desto mer pirrade det i min mage.

Efter kanske en kvart vaknade Nadia med, hon hade nog också svårt att sova. Det är ju faktiskt inte så konstigt, det är ju inte vilken dag som helst.

”God morgon.” sa hon samtidigt som hon sträckte på sig bredvid mig i sängen.

”God morgon.” svarade jag tillbaka och satte mig försiktigt upp för att inte bli allt för yr.

”Today is the day.” sa Nadia och satte sig även hon upp i sängen.

”Oh yes it is.” sa jag och kände hur ett lyckorus for igenom kroppen.

”Ska du eller jag duscha först?” frågade hon och ställde sig upp.

”Du ser ut att redan vara på väg så gå du först.” sa jag och log. Jag kunde inte göra annat idag.

Hon skuttade glatt in i duschen medans hon nynnade på U smile. Jag la mig ner i sängen igen, det fanns ändå inget annat som jag kunde göra innan. Jag kände först då hur trött jag egentligen var.

Jag vaknade en kvart senare av två extremt kalla händer i min nacke.

”VAFAN!” skrek jag och hoppade snabbt upp.

Nadia satt på golvet och skrattade.

”Mycket roligt.” sa jag med spelad irritation och gick mot duschen. Jag flinade åt henne lite snabbt och stängde sedan igen dörren.

Alltid när jag står i duschen låter jag tankarna flyga iväg och så var även fallet denna gången.

Medans det varma vattnet rann ner för min kropp kom jag att tänka på min pappa.

Mina föräldrar skiljde sig när jag var 14 och jag måste nog äga att det var den jobbigaste perioden i mitt liv.

Först ett år av ständigt bråk mellan mamma och pappa och sedan blev jag tvungen att leva två helt skilda liv. Hon mamma kunde jag vara mig själv medans hos pappa var jag tvungen att spela någon annan än den jag egentligen var.

Jag fick bygga upp en perfekt fasad så han kunde älska mig. Jag var tvungen att spela som om deras skilsmässa inte påverkade mig alls.

Nu har vi knappt pratat på ett år. Han flyttade med sin nya fru, vilket inte gjorde saken bättre eftersom att de blev tillsammans bara ett par veckor efter han och mamma gick isär, till Paris bara tre månader efter separationen. De första åren höll vi regelbunden kontakt via facebook och skype och han kom och hälsade på ganska ofta, precis som jag ofta var och hälsade på honom. Men nu det senaste året har han börjat höra av sig allt mer sällan och fattar sig alltid väldigt kort.

Undrar hur han har det. Har han barn med Catarina, som hans nya fru heter? Bor de kvar på samma ställe i Paris fortfarande? Absolut inget sånt berättar han för mig när vi pratar. Det irriterar mig enormt mycket, men det kommer han aldrig att få veta eftersom han ganska tydligt visar att han inte bryr sig.

”Mel! Nu måste du för fan vara klar! Du har duschat över en timma!” hörde jag Nadia ropa utanför badrumsdörren.

Jag skyndade mig att skölja ur balsamet jag hade i håret och virade sedan in mig i en stor, mjuk handduk och gick ut ur duschen.

”Det var på tiden, skynda dig nu, jag är hungrig!” flinade Nadia och jag kände hur även min mage började ropa efter mat.

Jag satte snabbt på mig kläderna, som Nadia så snällt tagit fram åt mig, och kastade en snabb blick i spegeln.

”Jag fixar resten sen, nu går vi!” sa jag leendes och drog med mig Nadia ner till första våningen där hotellfrukosten serverades.

”Sån här frukost skulle jag gärna bli serverad varje dag.” sa jag mellan tuggorna. Om det var något jag gillade extra mycket med att vistas på hotell så var det frukosten.

”Det är du inte ensam om.” log Nadia tillbaka. Uppenbarligen var hon minst lika glad som jag var idag. Om några timmar får vi se Justin. Justin Bieber. Ett ögonblick vi har väntat på så otroligt länge.

Förra kapitlet: ”Här skulle jag kunna stanna för evigt!” skrattade jag och slängde mig på rygg i sängen.

”Jag med!” sa Nadia och slängde sig ner bredvid mig.

Det kändes verkligen som i en dröm.

”Vi beställer roomservice!” sa Nadia plötsligt och satte sig upp.

”Vad ska du ha på dig i morgon?” Nadia kollade på mig med ett entusiastiskt leende.

”Jag har absolut ingen aning!” suckade jag och slängde mig bakåt i sängen. Det är så typiskt mig att vara ute i sista stund med sånt. Och denna gången vet jag fortfarande inte även fast jag verkligen måste veta i morgon bitti. ”Du själv?”

”Jag har inte helt bestämt mig än, men jag funderar på svarta jeans och en färgglad tröja, kan det funka?” babblade hon på och log lyckigt.

”absolut!” svarade jag och log tillbaka.

”Eller ska jag ha på mig någon Justin-tröja?” frågade hon sen.

Just det, det kanske man borde ha på sig på hans konsert. Eller? Jag är faktiskt 17 år, kan man ha det ändå?

Jag har minst sju tröjor med olika tryck av Justin hängandes i min garderob där hemma, men jag hade inte en tanke på att ta med dem.

Det var ju väldigt dumt av mig, men det hinner jag kanske köpa.

Jag tittade på klockan. 19.13. Okej, jag har alltid sån jävla otur! Såklart stänger alla affärer sju även här i London. Det är verkligen så typiskt min otur.

”Har du mer än en med dig?”

”Jaa! Jag har säkert tre eller fyra med mig.”

”Kan jag låna en?” frågade jag nu lite gladare.

”Självklart!” svarade hon och log.

”Bra!! Då tar vi det!” sa jag glatt och hoppade upp ur sängen och började göra min lyckodans.

Samma lyckodans gör jag varje gång jag är riktigt lycklig.

Dansen kom fram varje gång mina lärare satte högsta betyg på något arbete i skolan (har alltid varit väldigt mån om att lyckas bra i skolan) , när jag fick veta att Justin skulle komma till Sverige, när jag och Eric blev tillsammans, när han gav mig biljetterna hit och nu när det snart är dags för konserten. Vid många andra tillfällen också, men de här är några av de starkaste minnena jag har av den dansen.

Folk som ser mig medans jag dansar måste tro att jag är helt från vettet eller bara har slått i huvudet eller något, för det är verkligen inte den normalaste dansen.

”Jag älskar din dans!” fick Nadia fram mellan skrattattackerna.

Jag flinade bara som svar och fortsatte att dansa.

”Jag kan inte fatta att vi får se Justins underbart vackra ansikte om exakt 24 timmar!!”

”Inte jag heller, omg!!!” Vi hade båda börjat hoppa omkring på hotellrummet och gett ifrån oss glädjetjut med jämna mellanrum.

”Jag måste ringa Eric nu.” sa jag och drog fram iPhonen ur fickan.

Han svarade efter tre signaler.

”Hej Mel!” svarade han med ett glatt tonfall när han märkte att det var jag som ringde.

”Hur gick resan?”

”Det gick bra. Är ju flygrädd, men det funkade ändå.” sa jag som svar.

”Vilken tur, hoppas att det är värt då!” sa han retsamt.

”Såklart, men jag ska gå och lägga mig nu, och tack igen för allt!”

”okej, ha det så roligt i morgon!”

”Det ska jag, hejdå!”

”hejdå!” sa han och la på luren.

Han är verkligen världens bästa vän.

Och förlåt för att detta är askort... nästa blir betydligt längre...:)

Jag skrev klart flera stycken i onsdags, men sen glömde jag helt av att publicera dem här...

Har vart på skidsemester resten av veckan och har därför inte kunnat fixa det.. Förlåt igen.

Men jag läggeru pp ett nu och ett i morgon som kompensation ;)

Hur har ni det ? :) Vad tycker ni om det här kapitlet? :)
PUSSOKRAM!

Förra kapitlet:

"Perfekt, då kidnappar jag dig de dagarna."

"jaha...?" sa hon väldigt misstänksamt. "Vad har du nu för planer som jag måste vara med på?" frågade hon.

"Ehm... Jag har två biljetter till en konsert som jag vill att du ska följa med på, så jag tänkte att vi kunde åka på den... Och så behöver du inte deppa, för den är i London." sa jag glatt och hon drog efter andan.

"Melody Claudia Rose, ge dig! Vad fan menar du?" skrek hon.

"Vi ska se Justin Bieber!" skrek jag tillbaka och sen satt vi båda och skrek tillsammans.

Jag började packa redan på söndagen trots att det då var fyra dagar kvar tills vi skulle åka iväg.

Eftersom jag alltid har en sån beslutsångest över vad jag ska ha på mig och med mig kände jag att det kanske var bra att börja i tid. Ett par svängar till gallerian blev det också efter att jag kollat igenom garderoben.

Mina sista tankar innan jag, inte helt problemfritt, stängde väskan var att vi förhoppningsvis skulle hinna shoppa lite när vi kom fram. För jag hade inte riktigt hittat den perfekta outfiten till konserten än. Inget riktigt w.o.w.

Nu var det i alla fall dags för avfärd.

Eric var så go att han hämtade upp Nadia hemma hos henne, så nu satt vi alla tre i hans bil på väg till flygplatsen. På väg till Justin Drew Bieber.

”Hur känns det nu då?” frågade Eric med ett glatt flin på läpparna.

”Fattar inte att du gjorde det här, Eric!” sa jag tyst för mig själv, men uppenbarligen hörde han mig ändå.

”Jag gör allt för dig, Mel, allt för att du ska vara lycklig.” sa han och blinkade vänskapligt mot mig med sitt högra öga i backspegeln.

”Hejdå! Jag kommer sakna dig massor bästa vän!” sa jag och kramade om Eric en sista gång och gav honom sedan en puss på kinden. Vi stod precis innanför terminalen på Arlanda och ur högtalarna ropade en kvinnoröst att alla som skulle med planet till London skulle gå på.

”Jag kommer sakna dig med! Ring när ni är framme och sånt.” log han tillbaka och sa sedan hejdå till Nadia också.

”Shit vad kul det kommer bli!” pep Nadia när flygplaner startade och började rulla på landningsbanan.

”Mm.” mumlade jag distraherat. Jag var flygrädd redan som barn och det satt i fortfarande märkte jag nu. Hela jag skakade samtidigt som jag slöt ögonen och höll allt vad jag hade i armstöden till sätet.

”Mel, slappna av! Allt kommer gå bra.” sa Nadia lugnt bredvid mig. Uppenbarligen hade hon inga problem med att flyga.

”Mm.” mumlade jag återigen som svar.

Hon pluggade i sina hörlurar med ett lugnande leende och slöt ögonen. Hon somnade så fort planet var i luften.

Jag pluggade också i mina lurar och somnade även jag inom 10 minuter.

”Ursäkta, ni måste ta på er era säkerhetsbälten nu, vi ska landa.” Det var en flygvärdinna som kom och sa till oss med ett överdrivet fejkat leende. Hon var kanske runt 25 och bar en vit skjorta och en kortkort blå kjol. Hon hade satt upp sitt långa, blonda hår i en knut i nacken. Hon såg ut precis som alla andra flygvärdinnor.

Vi tog på oss bältena och efter en kort tid kände jag hur flygplanet tog i marken. Skönt.

Vädret i London kändes inte alls som i Sverige. Istället för det mörka och regniga vädret var det ljust och väldigt kallt. Marken var täckt av ett tunt lager snö och från himlen föll snöflingorna som små glittrande diamanter. Folk sprang omkring på gatorna iklädda varma jackor, mössor och vantar.

Jag älskar vintern. När jag var mindre och den första snön på året kom blev jag alltid lika överlycklig och var alltid först ut och fångade snöflingorna på tungan.

”Ååh vad fint!” utbrast Nadia när vi tog av oss skorna i det stora, öppna hotellrummet.

De ljusa väggarna var täckta med några tavlor och ett stort fönster med utsikt över London Bridge och floden Themsen.

En stor och mjuk dubbelsäng stod vid en av väggarna och två små nattduksbord med ljusrosa, broderade dukar och en vas med en liten blomma i stod på varsin sida om sängen.

Badrummet var stort och upplyst av ett antal spottar i taket. Vitt, svart och grått kakel täckte golv och väggar och både handfatet och toaletten var vita med små gulddetaljer här och var.

”Här skulle jag kunna stanna för evigt!” skrattade jag och slängde mig på rygg i sängen.

”Jag med!” sa Nadia och slängde sig ner bredvid mig.

Det kändes verkligen som i en dröm.

”Vi beställer roomservice!” sa Nadia plötsligt och satte sig upp.

Tar med glädje emot allas åsikter!

Vad tycker ni? :)
Vad tror ni kommer hända i London? Kommer de få träffa Justin?

pussokram!

Förra kapitlet: ”Jag drömde att jag hade en dotter och att vi var ute och gick och så blev hon påkörd och ah…” började han. ”Tur att det bara var en dröm.”

Han hade sagt till mig många gånger att om han fick en dotter skulle hon få heta Melody eftersom att det var hans favoritnamn. Det förklarar också varför han ropade mitt namn i drömmen. Jag log för mig själv.

”Ja vilken tur.” sa Maja och såg lättat och kärleksfullt på Eric. Hon kom fram till oss och gav Eric en snabb kyss på munnen.

”My work here is done.” Sa jag skämtsamt och reste mig upp.

”Tack för hjälpen.” sa Maja och flinade mot mig.

”No problems, säg bara till nästa gång du behöver hjälp.” sa jag och flinade tillbaka innan jag gick ner till mig igen.

Jag ryckte till där jag satt vid datorn när mobilen började spela Rihannas låt We found love. Erics namn lyste upp skärmen och jag tryckte direkt på den gröna luren.

”Tjaa!”

”Tja Mel, vad gör du?”

”Tänkte precis beställa biljetter till Justins konsert, iih!” pep jag lyckligt.

Om bara två månader och 4 dagar kommer Justin, Justin Bieber, hit till Stockholm.

”Wait, jag kommer ner.” sa han och innan jag hann svara började det tuta i luren. Han la på.

Femton sekunder senare plingade det på dörren.

Jag öppnade åt honom och han steg in med ett brett flin på läpparna.

”Värst var du var glad idag då?” sa jag frågande och flinade tillbaka.

”Japp, man blir ju alltid lika glad när man vet att man snart ska få se sin bästa vän flippa ur.”

Jag kollade misstänksamt på honom. Han hade något på gång, det var ganska tydligt.

”Jag fattar inte riktigt.” erkände jag och tittade nyfiket upp i hans bruna ögon.

Utan att svara räckte han flinandes fram ett kuvert mot mig och jag kunde inte hindra ett glädjetjut komma ut ur min mun när jag såg vad det var.

”OMG DU SKOJAR MED MIG ERIC!!” skrek jag och slängde mig runt hans hals. Han bara skrattade högljutt och kramade mig hårt tillbaka.

”Nope, du ska se Justin Bieber!” skrattade han och pussade mitt hår.

”Omg Eric, du är fan bäst i världen!” pep jag lyckligt när jag tagit ytterligare en titt på vad jag hade i handen. Två VIP-biljettert till Justins konsert.

”Man har ju sina stunder.” sa han självsäkert.

”Helt ärligt Eric, det är det bästa någon har gjort för mig i hela mitt liv.” sa jag och kunde inte hindra att en glädjetår rann ner för min kind. Han log och torkade bort den med sin tumme.

”Mel, du ska inte gråta, du ska ju få se Justin Bieber!”

Jag log om möjligt ännu större när han nämnde Justins namn. Det här hände bara inte.

”Tack, tacktacktacktacktaaaack!” sa jag och han fick ta emot ytterligare en kram.

Vi pratade en stund till innan han gick upp till sig igen.

Jag gav ifrån mig ännu ett glädjetjut och tog upp biljetterna.

2011.11.19 läste jag på datumet. Men konserten skulle ju inte vara förrän i januari?

2011.11.19 London. OMG!

Eric bokade biljetter till konserten i London. London av alla ställen!

Just då kändes det som att jag vilken sekund som helst bara skulle falla ihop av lycka och chock och aldrig mer vakna upp igen.

”Eric! London?!” skrek jag glatt när han, efter bara en signal, svarade i telefonen.

”Jajjemen.” sa han och jag kunde höra hur han flinade i andra änden och hur Maja skrattade i bakgrunden.

Jag var i himlen, helt seriöst. Snart skulle han väl säga att han bara skojat och att biljetterna inte är riktiga. Mitt superhumör sjönk till bara extremt glad.

”Är du kvar Mel?” frågade Eric i luren.

”ja, men du skojar väl inte med mig?” frågade jag allvarligt. Om han gjorde det är han så himla död!

”Nej, såklart jag inte gör!” sa han glatt.

”Omg, jag måste ringa Nadia! Tack igen!” sa jag snabbt och la på luren.

Konserten var om en vecka, bäst för henne att hon inte ska göra någonting då.

Nadia är en av mina allra bästa vänner. Vi träffades första dagen på gymnasiet och vi har hållit ihop sedan dess. Skolan känns helt okej att gå till när hon är där.

”Hej Mel.” svarade hon glatt när jag ringde.

”Hej, hur är det?” kontrade jag.

”Jo, det är bra.”

”Härligt, jo du, vad gör du på torsdag-lördag?” frågade jag och log brett för mig själv.

”Antagligen sitter jag hemma och deppar för att jag inte är i London, hurså?” svarade hon nedstämt.

”Perfekt, då kidnappar jag dig de dagarna.”

”jaha…?” sa hon väldigt misstänksamt. ”Vad har du nu för planer som jag måste vara med på?” frågade hon.

”Ehm… Jag har två biljetter till en konsert som jag vill att du ska följa med på, så jag tänkte att vi kunde åka på den… Och så behöver du inte deppa, för den är i London.” sa jag glatt och hon drog efter andan.

”Melody Claudia Rose, ge dig! Vad fan menar du?” skrek hon.

”Vi ska se Justin Bieber!” skrek jag tillbaka och sen satt vi båda och skrek tillsammans.

Handlingen kommer inte att gå jättejättefort framåt, lite lagom så, vill inte avslöja allt i början och så. Men det kommer, har stora planer för den här novellen kan jag lova! :)

pussokram!