mystoories

Hon slog handen för munnen för att hindra ett skrik.

”Du skämtar med mig! Melody, du skämtar väl?!” väste hon.

”Nej jag är helt seriös, jag svär!”

”Bevisa det!” viskade hon upphetsat.

Jag tog upp mobilen ur fickan och bläddrade fram våra bilder.

Jag log för mig själv när jag såg Nadias ögon och min. Ögonen var stora som tefat och munnen var helt öppen.

”Oh my Bieber, du har träffat honom.” viskade hon och tittade avundsjukt på mig.

Jag nickade bara.

”That should be me…” började hon sjunga och jag brast ut i skratt.

Ju senare det blev desto mer folk kom och snart var hela parkeringen utanför arenan knökfull av förväntansfulla beliebers. Om bara en timma och åtta minuter skulle dörrarna in till arenan öppnas. Två timmar och åtta minuter kvar till konsertens start.

”Hey, Mc Donald’stjejen!” Jag vände mig om för att se varifrån rösten kom och fick, till min stora förvåning, se Scooter flina och vinka en liten bit bort. Jag skrattade till, tänk att han kom ihåg mig.

”Omb.” viskade Nadia knappt hörbart när han kom fram till oss.

”Vart sitter ni?” frågade han med ett leende.

Jag visade honom biljetterna och han granskade dem noggrant.

”Här, ta de här istället, ni kommer närmare Justin då och så ger jag era till någon annan.” Han flinade när han såg våra miner. Det här kunde typ inte hända!

”Omg, tack!” sa jag och gav honom en kram.

”Inga problem, och du, både jag och Justin hoppas att vi ses igen.” viskade han i mitt öra mitt i kramen.

Jag bara stirrade på honom när han flinandes försvann bland folket.

”HELLO LONDON!”

Hala arenan, inklusive mig själv, hoppade upp och ner samtidigt som höga skrik nästan lyfte taket.

Justin stod på scen och introt till Never say never började.

”I never thought that I could walk through fire…” sjöng han och vi sjöng med. Från första raden.

Scooter gav mig biljetter till första raden, bara för att jag klantade mig vid donken. Just i den stunden kändes mitt liv rätt så perfekt.

”I will never say never…” fortsatte Justin uppe på scen och kom fram till kanten där vi alla skrek och sträckte oss mot honom.

Han tog några av våra händer och fortsatte sedan sjunga.

Mitt hjärta stannade när hans han mötte min och ett flinande leende spred sig på hans läppar när våra blickar möttes.

”SÅG DU!!!!! Han tittade på dig!” skrek Nadia och hoppade upp och ner bredvid mig.

Jag tittade på henne utan att svara och fortsatte även jag att glatt hoppa upp och ner.

”Thank u guys for an amazing show, I love u all!”

Med de orden lämnade han scenen och ett öronbedövande jubel, eller ah… skrik, bröt ut I arenan.

”Kom vi går ut nödutgången, jag kommer dö av syrebrist och vi måste gå den vanliga vägen.” klagade Nadia och jag brast ut i skratt.

”Jävla galning, okej, kom nu då!” flinade jag och vi började leta oss fram till nödutgången.

Justins perspektiv.

Jag letade efter henne med blicken redan vid introt till första låten och fick se henne stå längst framme vid scen. Scooter hade alltså inte skämtat.

Jag log mot henne utan att veta om hon såg det eller inte, men jag lovade henne att kolla efter henne och då var det minsann det jag skulle göra.

När jag fick tillfälle tog jag hennes hand och log mot henne. Hon förstod nog att jag kände igen henne.

Egentligen kan jag inte förstå vad det är folk är så galna i som jag tydligen har. Men det känns enormt bra att kunna göra så många tjejer glada bara genom att titta på dem.

”Bra jobbat Justin.” Scooter kom in bakom scen och gav mig en high-five.

”tack.” svarade jag utmattat och letade med blicken efter någon stans att sätta mig.

”Du hinner inte vila dig här, vi måste åka direkt.”

Jag suckade och tog mina saker från hyllan och gav dem till min mamma.

Efter en konsert på en och en halv timma har man inte jättemycket krafter kvar kan jag ju säga.

Scooter gick framför oss andra mot en dörr som ledde ut till parkeringen där vi parkerat bilen tidigare.

Jag hade uppe mobilen och höll på att skicka ett sms till Ryan när Scooter flinandes puttade mig i sidan. Jag tittade upp och fick se två tjejer en bit ifrån bilen.

Jag log. ”Mc Donald’s!”

Melodys perspektiv.

Jag kände hur mitt hjärta tog ett jätteskutt när jag hörde den ljuva stämman. Jag vände mig om och fick se Justins vackra gestalt komma emot oss.

”Omg!” pep vi båda tyst.

”Gillade ni showen?” frågade han glatt när han gett oss båda varsin kram.

”Absolut!” sa vi i munnen på varandra.

”Melody, right?” sa han frågande och jag nickade. Tänk att han till och med kom ihåg mitt namn.

”Och du heter?” han vände sig mot Nadia som såg ut att kunna svimma när som helst.

”Nadia.” stammade hon fram med världens bredaste leende på läpparna.

Just då kom Scooter fram bakom Justin.

Han flinade glatt.

”Sa ju att vi skulle ses igen någon gång.” sa han självsäkert.

”Du hade rätt märker jag, vilken tur.” sa jag och flinade tillbaka.

”och jag hoppas att det blir fler gånger.” sa Justin och fyrade av ett bländande leende.

Jag kunde inte låta bli att le som ett fån.

”Det hoppas jag med.” fick jag fram och sneglade diskret mot Nadia som stod med halvt öppen mun och bara stirrade. Först på Justin, sen på Scooter och sen tillbaka på Justin.

”vart är ni ifrån då?” frågade Scooter.

”Sverige.” svarade vi båda samtidigt. Det kändes lite töntigt. Att vi båda lyckades svara exakt samtidigt på en del saker. Men när vi får träffa Justin så spelar det inte alls så stor roll.

”Oh shit, det är ju långt!” utbrast Justin förvånat.

”Nja, men vad gör man inte?” flinade jag. Han verkade komma på något och log glatt.

”Men då ses vi kanske i Sverige då?” frågade han.

”Det får vi ju hoppas.” svarade jag och log emot honom. Ett leende som han snabbt besvarade.

”Eh Justin, kan du följa mig på twitter?” Nadia som stått tyst en stund öppnade nu munnen.

Han skrattade till och fiskade upp pappar och penna ur fickan.

”sure, du kan skriva ditt namn här.”

Hon skrev skakigt ner sitt twitternamn på pappret och gav det tillbaka till honom.

”Twittrar du?” frågade han och kollade på mig.

”Mm.” svarade jag.

”Bra, skriv ditt här med då.” sa han och gav mig samma papper.

@Melodyrose skrev jag snabbt ner på pappret och räckte det till honom.

”Tack, men nu måste vi åka, vi ses!” sa han och drog in mig i en varm kram. Jag kände hur rysningar skickades längs min ryggrad och fjärilarna i magen flög runt som aldrig förr.

Motvilligt släppte jag honom.

”Det hoppas jag med.” sa jag lyckligt.

Nadia fick också en snabb kram och sedan sa vi hejdå.

Jag försöker så gott jag kan att få upp ett kapitel varannan dag, hoppas det är okej :)

Men vad tyckte ni om det här då? :) Ge supergärna åsikter och tips! :)

Fick ett önskemål om att skrivar lite ur Justins perspektiv med. Jag försöker kan jag säga, men det är svårt att skriva utifrån en killes tankar och sånt när jag inte har en aning om hur killar tänker. Men jag ska göra mitt bästa, det kommer komma mer ur hans perspektiv senare med :)

Tack för alla kommentarer på det förra kapitlet förresten. Blir så glad ! :)

pussokram :)