mystoories

Förra kapitlet:

"Perfekt, då kidnappar jag dig de dagarna."

"jaha...?" sa hon väldigt misstänksamt. "Vad har du nu för planer som jag måste vara med på?" frågade hon.

"Ehm... Jag har två biljetter till en konsert som jag vill att du ska följa med på, så jag tänkte att vi kunde åka på den... Och så behöver du inte deppa, för den är i London." sa jag glatt och hon drog efter andan.

"Melody Claudia Rose, ge dig! Vad fan menar du?" skrek hon.

"Vi ska se Justin Bieber!" skrek jag tillbaka och sen satt vi båda och skrek tillsammans.

Jag började packa redan på söndagen trots att det då var fyra dagar kvar tills vi skulle åka iväg.

Eftersom jag alltid har en sån beslutsångest över vad jag ska ha på mig och med mig kände jag att det kanske var bra att börja i tid. Ett par svängar till gallerian blev det också efter att jag kollat igenom garderoben.

Mina sista tankar innan jag, inte helt problemfritt, stängde väskan var att vi förhoppningsvis skulle hinna shoppa lite när vi kom fram. För jag hade inte riktigt hittat den perfekta outfiten till konserten än. Inget riktigt w.o.w.

Nu var det i alla fall dags för avfärd.

Eric var så go att han hämtade upp Nadia hemma hos henne, så nu satt vi alla tre i hans bil på väg till flygplatsen. På väg till Justin Drew Bieber.

”Hur känns det nu då?” frågade Eric med ett glatt flin på läpparna.

”Fattar inte att du gjorde det här, Eric!” sa jag tyst för mig själv, men uppenbarligen hörde han mig ändå.

”Jag gör allt för dig, Mel, allt för att du ska vara lycklig.” sa han och blinkade vänskapligt mot mig med sitt högra öga i backspegeln.

”Hejdå! Jag kommer sakna dig massor bästa vän!” sa jag och kramade om Eric en sista gång och gav honom sedan en puss på kinden. Vi stod precis innanför terminalen på Arlanda och ur högtalarna ropade en kvinnoröst att alla som skulle med planet till London skulle gå på.

”Jag kommer sakna dig med! Ring när ni är framme och sånt.” log han tillbaka och sa sedan hejdå till Nadia också.

”Shit vad kul det kommer bli!” pep Nadia när flygplaner startade och började rulla på landningsbanan.

”Mm.” mumlade jag distraherat. Jag var flygrädd redan som barn och det satt i fortfarande märkte jag nu. Hela jag skakade samtidigt som jag slöt ögonen och höll allt vad jag hade i armstöden till sätet.

”Mel, slappna av! Allt kommer gå bra.” sa Nadia lugnt bredvid mig. Uppenbarligen hade hon inga problem med att flyga.

”Mm.” mumlade jag återigen som svar.

Hon pluggade i sina hörlurar med ett lugnande leende och slöt ögonen. Hon somnade så fort planet var i luften.

Jag pluggade också i mina lurar och somnade även jag inom 10 minuter.

”Ursäkta, ni måste ta på er era säkerhetsbälten nu, vi ska landa.” Det var en flygvärdinna som kom och sa till oss med ett överdrivet fejkat leende. Hon var kanske runt 25 och bar en vit skjorta och en kortkort blå kjol. Hon hade satt upp sitt långa, blonda hår i en knut i nacken. Hon såg ut precis som alla andra flygvärdinnor.

Vi tog på oss bältena och efter en kort tid kände jag hur flygplanet tog i marken. Skönt.

Vädret i London kändes inte alls som i Sverige. Istället för det mörka och regniga vädret var det ljust och väldigt kallt. Marken var täckt av ett tunt lager snö och från himlen föll snöflingorna som små glittrande diamanter. Folk sprang omkring på gatorna iklädda varma jackor, mössor och vantar.

Jag älskar vintern. När jag var mindre och den första snön på året kom blev jag alltid lika överlycklig och var alltid först ut och fångade snöflingorna på tungan.

”Ååh vad fint!” utbrast Nadia när vi tog av oss skorna i det stora, öppna hotellrummet.

De ljusa väggarna var täckta med några tavlor och ett stort fönster med utsikt över London Bridge och floden Themsen.

En stor och mjuk dubbelsäng stod vid en av väggarna och två små nattduksbord med ljusrosa, broderade dukar och en vas med en liten blomma i stod på varsin sida om sängen.

Badrummet var stort och upplyst av ett antal spottar i taket. Vitt, svart och grått kakel täckte golv och väggar och både handfatet och toaletten var vita med små gulddetaljer här och var.

”Här skulle jag kunna stanna för evigt!” skrattade jag och slängde mig på rygg i sängen.

”Jag med!” sa Nadia och slängde sig ner bredvid mig.

Det kändes verkligen som i en dröm.

”Vi beställer roomservice!” sa Nadia plötsligt och satte sig upp.

Tar med glädje emot allas åsikter!

Vad tycker ni? :)
Vad tror ni kommer hända i London? Kommer de få träffa Justin?

pussokram!