mystoories

Förra kapitlet:

Jag fick ett sms som jag direkt kollade på när jag såg avsändaren.

Kan jag komma till dig ikväll? vi måste prata.

Selena.

Undrar vad hon ville. Hade något hänt?

Visst hjärtat, du är alltid välkommen hit, det vet du. Svarade jag henne.

Efter bara ett par sekunder kom svar.

Tack, jag älskar dig <3

Älskar dig med, skrev jag och la ner mobilen i fickan.

Jag och mamma hade det riktigt trevligt på middagen. Hon hade gjort spagetti och köttfärssås, min favoritmat, och köpt cola. Men jag kunde inte riktigt vara helt närvarande hela tiden. Jag tänkte på Selena. Vad var det som hade hänt?

Jag måste få veta nu.

-Mamma, jag måste prata med Selena, sa jag plötsligt och gick mot dörren.

-Har det hänt något mellan er? Frågade mamma oroligt.

-Nej, men hon smsade förut och jag måste prata med henne om det, jag ringer senare.

Jag sprang ut innan hon hann svara, jag visste att hon skulle protestera annars och jag hade inte tid med det nu.

Jag slog in Selenas nummer och tryckte på den gröna luren.

Efter 6 signaler svarade hon.

-hej, sa hon med svag röst. Jag hörde att hon grät.

-hej Sel, kan du inte komma nu? Jag måste få veta vad som har hänt!

-okej, jag kommer, och tack.

-vi ses, puss, sa jag och klickade av samtalet.

Jag gick omkring hemma och funderade över vad det kunde vara hon ville i kanske en kvart innan det knackade på dörren.

Jag sprang och öppnade dörren. Utanför stod Selena med rödgråtna ögon och smink som runnit ner för hennes kinder.

-Hej, sa jag och gick fram till henne och drog in henne i en varm kram som sa att allt skulle bli bra.

-Hej Justin, svarade hon lågt.

-Kom vi går in, det är kallt här ute, sa jag och tog hennes hand och gick in till vardagsrummet.

-Vad är det som har hänt gumman? Frågade jag lite försiktigt när vi hade satt oss i soffan.

Hon tvekade lite, verkade fundera på vad hon skulle säga.

Men så började hon..

-Justin.. min pappa blev påkörd av en buss när han var på väg till jobbet i morse och de opererar honom just nu men de vet inte… längre hann hon inte förrän tårarna började strömma nerför hennes kinder.

Jag la armarna omkring henne och tryckte henne hårt mot mig.

-Selena, du får inte tappa hoppet, viskade jag i hennes öra
-Han vill inte se dig såhär, kom så åker vi till sjukhuset och hälsar på honom.

-Justin, du förstår inte, sa hon mellan snyftningarna.

Vad var det jag inte förstod? Hennes pappa låg inne på sjukhuset och blev opererad, vadå? Vi kan väl sitta där och vänta tills han vaknar? Eller?

-Pappa är så gott som död, läkarna tror inte att han kommer överleva, sa hon efter att hon samlat sig lite, bara för att återigen bryta ihop.

Åh vad dum jag var. Jag borde ha förstått.
Vad ska jag göra?!
Jag kände att tårarna började bränna i mina ögon också och just nu kunde jag inte hålla inne dem, så jag lät dem falla nerför mina kinder.

-Selena, jag är så ledsen, viskade jag nästan ohörbart.

Hon svarade inte utan fortsatte bara gråta. Mycket och länge. Det enda jag kunde göra var att hålla om henne och hoppas att allt skulle bli bra, och det var bara det jag gjorde.

Selenas tårar tog slut efter ett par timmar och hon somnade sorgset i min famn.

Mina tårar började återigen rinna ner för mina kinder, jag tyckte så synd om henne. Det måste finnas något jag kan göra sa jag för mig själv om och om igen.
Det måste finnas något jag kan göra.

Men jag har skrivit några kapitel i förväg, och nu känns den mycket bättre, så det kommer.

Jag lovar! :)

Pussokram!