mystoories

Förra kapitlet: ”Justin, sluta. Det var inte ditt fel, och se. Jag lever ju!” sa jag och log prövande mot honom men han såg bara plågad ut. Men han sa ingenting.

”Justin, jag älskar dig.” sa jag och kysste honom.

Även denna morgon vaknade jag ensam i min säng. Alison bodde nästan här nu för tiden, hon ville inte vara hemma när hennes föräldrar höll på att bråka.

Jag hittade en lapp på hennes plats i sängen.

Hello sweetheart! Jag är och köper frukost, du hade inget i kylen idag heller. Strax tillbaka. Puss <3

Jag log för mig själv, jag måste verkligen köpa hem lite mat.

Jag steg upp och gick ner till köket. I kylskåpet fanns det inte annat än en burk med några köttbullar och en liter mjölk. Oops…

Tvn stod på i vardagsrummet så jag gick dit och satte mig och väntade. Jag måste ha glömt att stänga av den igår kväll.

Dörren öppnades efter några minuter och Alison kom in med en kasse i handen.

Jag gav henne en ”hejkyss” och bara sedan in kassen i köket och ställde in allt där det skulle vara.

”Ska vi fixa lite frukost då?” frågade hon och log.

”Absolut, jag kan fixa, ta det lugnt du så länge.”

Hon gick in och satte sig vid tvn medans jag tog fram mackor, pålägg och juicen. Jag ställde allt på en bricka och gick in med det till henne.

När jag väl började äta insåg jag hur hungrig jag var, glömde äta igår.

Vi pratade en stund innan hon sa att hon ville gå hem och prata med sina föräldrar. Jag blev förvånad, men såklart lät jag henne gå. Det är bra att hon pratar med dem, man löser inget genom att bara ignorera varandra.

Alisons perspektiv:

”Jag älskar dig, vi ses sen!” ropade jag och stängde dörren efter mig.

Jag skulle prata med mina föräldrar idag. Något jag inte har gjort på många dagar.

De bråkade hela tiden så jag ”flyttade” till Justin ett tag.

Han sa direkt ja när jag frågade honom och det kommer jag vara evigt tacksam för.

Men någonstans inuti mig var jag inte lycklig ändå, och det berodde inte på mamma och pappa.

Hur kan man inte vara lycklig när man har en sådan underbar pojkvän som jag? Den frågan har jag ställt mig många gånger de senaste dagarna, men jag har aldrig kommit på något svar.

Innerst inne vet jag nog varför, men det är inget jag vill erkänna. Inte ens för mig själv.

Justins perspektiv:

Hon kom hem efter ett par timmar och såg riktigt bekymrad ut. Först tänkte jag fråga henne om det hände något hos hennes föräldrar men ångrade mig i sista stund. Hon ville kanske vara för sig själv nu så jag lät henne vara. Hon stängde in sig på mitt rum och jag hörde hur musiken började spelas högt ur högtalarna.

Jag suckade och tänkte tillbaka på då mamma och pappa skiljde sig. Det var 5 år sedan, men jag kommer fortfarande håg alla de högljuda bråken nerifrån köket när jag satt instängd på mitt rum. Skriken och smällarna av krossade glas ekade i mitt huvud.

Det Alison går igenom nu är inte roligt, absolut inte. Men jag vet att hon är stark och hon kommer klara det här.

Det plingade till i min mobil och jag såg att ett sms från Selena trillat in i inkorgen. Jag öppnade det och läste.

Selena: Justin, vi måste snacka. Nu.