mystoories

Förra kapitlet: Resten av dagen flöt på i långsam takt. Allt var precis som vanligt. Men inuti mig pågick en kamp för att få min utsida att inte spegla ångesten och smärtan som fanns inom mig.

Jag måste reda ut precis allting med Justin, det tar kål på mig att vara ifrån honom.

Jag tryckte två snabba tryck på ringklockan och efter bara några sekunder öppnade han dörren.

Vi hade inte setts sen den dagen.

Han hälsade stelt på mig och vi gick in och satte oss i köket.

Ingen av oss kom direkt på något att säga så det blev mycket pinsam tystnad.

När vi hade suttit tysta en lång stund såg jag en tår rulla ner för hans kind.

”Du gråter.” viskade jag.

Han vände bort ansiktet och torkade snabbt bort tåren innan han vände sig tillbaka mot mig.

”Alison, det har vart hur jobbigt som helst att vara ifrån dig.” sa han knappt hörbart. Nu var det in tur att fälla en tår.

”Jag saknar dig Justin.” viskade jag för att min röst inte skulle svika mig.

Han öppnade munnen och skulle precis fråga något när min mobil plingade till. Jag hade lagt den på bordet så Zachs namn lös upp i det annars inte så upplysta rummet.

Han suckade lågt för sig själv och lade ansiktet i händerna.

Jag kollade snabbt på meddelandet.

Zach: Hej sweetheart! Lust att hitta på något ikväll? Puss <3

Jag la ner mobilen i fickan direkt efter att jag läst smset.

Vad var det som fick Justin att reagera som han gjorde när han såg att Zach skickade sms till mig?

Justins perspektiv:

Zach hade lyckats. Ändå satt hon här och sa att hon saknade mig.

Någonting jag aldrig kommer förstå mig på är tjejer. Vart vill de komma med alla lögner?

Men jag lovade mig själv när jag bad henne komma hit att jag skulle lyssna på vad hon hade att säga och att vi skulle prata om det.

”Så det är du och Zach nu?” frågade jag och kollade tomt på henne.

Hon ryckte till lite när jag frågade henne, som om hon inte alls var beredd på att frågan skulle komma.

”Nej, vi har bara träffats en gång. Jag känner honom inte.” svarade hon bara och kollade ner i bordet.

”Alison, jag vet hur han är. Han berättade häromdagen om sin plan att få dig på Jasons fest.” Jag kände ilskan bubbla inom mig, men jag ansträngde mig för att låta neutral.

”Han har inte fått mig!” sa hon irriterat.

”Så du menar att ni inte gjorde något på festen?!” nästan skrek jag.

Det var väl egentligen inte meningen att låta så arg, men inget att gör åt nu i efterhand. Hon såg rädd ut. Men svarade efter en stund.

”Nej.”

Jag suckade tungt och lade huvudet i händerna återigen.

”Vad?” frågade jag tyst och bedjande med huvudet fortfarande vilande i händerna.

Hon satt tyst en stund och det lät som om hon grät.

”Vi kysstes.” Det var tyst en kort stund. ”Nästan hela kvällen.” fortsatte hon sedan och snyftade till.

Helvete.

Jag kollade upp i taket för att i nästa sekund hastigt resa mig upp och försvinna in till vardagsrummet.

Jag slängde mig på soffan och kunde höra hennes snyftningar från köket.

Efter några minuter kom hon in och satte sig en bit ifrån mig i soffan.

”Förlåt mig snälla Justin. Jag lovar, jag var inte mig själv igår.” viskade hon gråtandes.

Jag var riktigt sur, förbannad rent av, men jag kunde inte undgå att höra att hon talade sanning.

Hon har ljugit för mig tidigare, men på något sätt fanns det något i hennes röst som gjorde att jag trodde henne. Men hur ska jag kunna vara säker?

”Jag vet inte hur jag ska kunna lita på dig Alison.” sa jag uppriktigt och kollade ut genom fönstret.

”Jag måste på något sätt bevisa det för dig.” sa hon mest för sig själv och försvann sedan ut genom dörren som stängdes med en svag smäll.

Jag hade låtit henne gå, igen.

Facebookvärlden var precis lika seg som vanligt. Några helt meningslösa statusuppdateringar och alla de eviga ”gilla det här så skriver jag vad jag tycker om dig i din logg.”

Ett nytt chattfönster ploppade upp och jag såg att det var Alison som skrev till mig.

Jag klickade upp det och fann bara en länk till en låt.

Jag klickade på den och musiken började spelas ur mina högtalare.

Never feared to turn around

And I never feared you’d say goodbye

You´re the center of my life

And the core to why I sacrifice

I travel miles for you and I

To see your smile

It all reminds

The memories painting

A gallery in my mind

A fighter keep fighting
You gave me the reason 
You light up my silence 
No matter the season 
Winter cold 
Summer, fall 
Not alone, not at all 
Without you I'm nothing 
Without you I'm nothing 

Had me blinded from the go 
Everytime I feel I suffocate 
Pull me up from down below 
And accept me for my false and mistakes

Det var bevis nog för mig. Andra skulle säkert tycka att jag accepterade hennes ursäkt för snabbt, men jag vet att hon menar allt hon säger. Jag kan inte göra annat än förlåta henne.