mystoories

Förra kapitlet: Jag skulle inte ha Justin vid min sida, men det kunde bli kul ändå. Det är det här som behövs för att förhållande ska fungera har jag hört. Tid och uppehåll.

Jag kan bara fortsätta att hoppas på att Justin någonsin kommer vilja prata med mig igen.

Jag slängde ner väskan på golvet i hallen när jag kom innanför dörren. Det luktade mat ifrån köket. Troligen var det mamma som precis hade ätit. Eftersom att det var första dagen i skolan fick vi sluta tidigt. Så klockan var bara 13.29 när jag kom hem.

Jag hälsade lite ytligt på mamma och sprang sedan upp på mitt rum.

Min dator stod fortfarande på, jag måste ha glömt att stänga av den sist jag använde den.

Jag loggade snabbt in på facebook och såg till min förtret att Justin var inloggad. Jag ville så gärna att han skulle prata med mig och att vi skulle lösa detta, men på ett sätt var jag rädd. Jag var rädd för att han skulle säga att han inte ville se mig mer, att det vi hade inte finns längre. För vi har ju egentligen inte gjort slut, ingen av oss har sagt de orden. Fast ingen kan kalla oss ett par längre. Detta behöver tid, det vet jag, men jag hoppas bara att det inte tar allt för lång tid. Jag saknar honom.

Jag öppnade en ny flik och loggade in på min blogg. Det var ett tag sen jag uppdaterade den, men jag ville ändå skriva ett inlägg nu. Allt jag ville skriva kom upp i huvudet, lika bra att få det nedskrivet.

It was only just a dream.

If I had the chance I’d press rewind, If I had the chance I’d make things right. There’s no machine to change the time.

Inget bra kan hålla för evigt. När man är på toppen av lycka och inte kan bli lyckligare vänder det. Vägen från att allt är underbart till att allt man byggt upp rasar samman är väldigt kort.

Jag vet hur det känns att vara på botten, och jag vet hur det känns att vara på toppen.

If everything was meant to be, tell me why you slipped away from me.

Det gör ont I hjärtat att inte ha dig vid min sida, men det var väl såhär det skulle bli.

But I will never lose my hope.

Puss / A

Jag postade inlägget och stängde ner datorn. En djup suck slank ur min mun. Varför skulle det behöva bli såhär?

Justins perspektiv:

Jag reste mig långsamt upp från soffan när det plingade på dörren. Jag förberedde mig på att paparazzierna skulle stå där utanför och trycka upp deras kameror i ansiktet på mig så jag blev glatt överraskad när jag såg Zach stå vid dörren. Vi har känt varandra i ett par år och är ganska nära vänner. Vi träffas inte lika ofta som jag försöker träffa Ryan och Chaz, vilket jag tycker är synd.

”Heej mannen.” utbrast jag när jag öppnade dörren och släppte in honom.

”Heej!” Han gav mig en snabb grabbig kram och vi gick tillsammans tillbaka in till vardagsrummet där jag nyss suttit och bara blegat på tvn.

”Vad för dig hit idag då?” sa jag med en skämtsam formell röst.

Han skrattade högt. ”Jo du har ju berättat så mycket för mig om hon Alison.” Det högg till i hjärtat, precis som det alltid annars gör när någon pratar om henne.

”Go on.” uppmanade jag, rädd för att inte gilla det han hade att säga.

”okej, jag läste på hennes blogg att allt inte var helt rätt mellan er, och hon är ju riktigt snygg så jag tänkte bara kolla om hon var ledig?”

Han var helt seriös när han sa det. Jag kunde inte fatta hur en människa kunde göra så. Det var så respektlöst att jag inte riktigt visste vad jag skulle göra.

Men sen insåg jag att det han sa var sant, vi var inte tillsammans längre så jag hade ingen anledning till att överreagera.

Jag stirrade tomt framför mig.

”Vi är inte tillsammans längre, jag bestämmer inte över henne.” sa jag bara och körde ut honom från mitt hus. Vi två var inte vänner längre, det är ett som är säkert.

Alisons perspektiv:

Dagen flöt på väldigt långsamt. Dessi ringde flera gånger under dagen, efter att hon läst blogginlägget, för att kolla om jag var okej. Vilket jag såklart inte var. Hon erbjöd sig varje gång att komma över och jag tackade nej lika artigt varje gång. Just nu ville jag bara vara ifred, jag ville inte att andra skulle tycka synd om mig. Det var mitt fel, och nu får jag sota för mitt misstag.

Jag reste mig upp ur sängen och tassade tyst ner till köket för att inte väcka de andra.

Jag tog fram mjölken ur kylen och hällde upp lite i ett glas. Jag var ingen frukostmänniska och jag var inte det minsta hungrig på morgonen.

När jag precis skulle stänga diskmaskinen efter mig kom pappa in i köket. Han såg riktigt förbannad ut. Det förvånade mig, för pappa brukade aldrig vara den som reagerade med starka känslor över någonting. Det brukar vara han som håller ihop familjen med sitt lugn. Men inte den här morgonen.

”Har det hänt något, pappa?” frågade jag ytterst försiktigt för att inte göra honom mer arg än vad han uppenbarligen redan var.

”Ja det ska jag tala om för dig.” Sa pappa med lugn och bestämd röst.

”Din mamma är inte att lita på.” sa han och han lät bara argare och argare.

”Vad har hon gjort?” frågade jag. Jag var tvungen att veta, nyfiken som jag är.

”Hon går bakom ryggen på mig och ligger runt med andra män.” röt han. Jag kunde inte tro mina öron. Var det min mamma han pratade om. Jag bara såg på honom med öppen mun.

”Well, du kanske inte tror på mig, och jag vill heller inte tro det. Men när man går förbi ica och ser sin fru och en annan man med byxorna neddragna bakom en kontainer så är det svårt att förneka det sen.” Nu blev jag ännu mer förvånad. Min mamma skulle aldrig ligga med någon öppet. Speciellt inte bakom en kontainer vid ica!

Jag kände mig illamående och spyfärdig. Det här skulle inte göra dagen lättare.

”förlåt” sa pappa efter en stund. ”Det var inte meningen att skrika åt dig.”

”Det är lugnt pappa, du har rätt och vara arg.” svarade jag bara och log prövande mot honom innan jag gick upp på mitt rum.

Jag bestämde mig för att ta en snabb dusch innan jag fixade mig. Behövde vakna upp ur den här mardrömmen.

När jag kom ut ur duschen kollade jag som rutin min mobil för att se om det hade kommit något nyss sms, och den här gången hade det gjort det. Från personen jag absolut inte förväntat mig det av.

Justin: Alison, vi måste prata om det här. Kan du komma till mig i morgon när du har slutat? /Justin.

Jag kände någon form av lyckorus sprida sig i min kropp, blandat med en känsla av rädsla och feghet.

Jag vill prata med honom, jag vill verkligen reda ut det här. Men jag är så feg, kommer jag våga gå dit?

Ingen bild i detta inlägget, men jag somnar typ nu så jag orkar inte, hehe :p

Hoppas det är okej ändå, kommentera gärna vad ni tycker, då blir det roligare för mig att skriva :)

pussokram / J