mystoories

Förra kapitlet: Hon vände sig om och fortsatte kyssa mig vilt. Vi famlade oss fram till sängen och allt föll på så naturligt. I den stunden kände jag mig lycklig. 
Men jag visste att en morgondag skulle komma, och den skulle bli jobbig. Riktigt jobbig.

Klockan visade 09.43 när jag vaknade och kollade mobilen. Mamma hade ringt 4 gånger och smsat 3 gånger. Det senaste smset kom för 5 minuter sedan.

Mamma: Justin, om du inte svarar inom 10 minuter ringer jag polisen!!

Jag kollade snabbt igenom de andra meddelandena som sa ungefär samma sak. Vart är du? Kom hem!

Jag vände mig om och fick se Selenas nakna rygg. Minnena från igår kom tillbaka.

Jag vet inte varför det hände. Det kändes så bra för stunden.

Men även Alisons ord spelades upp i mitt huvud. ”Jag ber dig att tänka på det jag har sagt.”

Jag älskade henne. Men är hon den rätta? Hur vet jag att jag kan lita på henne efter det här?

Det skulle ta lång tid att läka såret mellan oss, men om jag bestämde mig för att ge det en chans så kanske, kanske, det skulle fungera igen.

Förvirrad satte jag mig upp och skickade iväg ett sms till mamma att jag var på väg hem.

Jag ville inte väcka Selena så jag öppnade en ny anteckning på hennes mobil och skrev en kort hälsning. ”Mamma ringde och bad mig komma hem, ville inte väcka dig, du sov så gott. Vi får prata lite senare, tack för att jag fick sova här. Justin.”

Jag lämnade hennes mobil olåst på nattduksbordet och gick ner till hallen. Hennes mamma satt i köket och drack sitt morgonkaffe och läste tidningen.

”Nejmen hej Justin.” utbrast hon förvånat när jag gick förbi.

”Hej Maria.” svarade jag och log mot henne.

”Det var inte igår du sov här.” sa hon och flinade mot mig. Jag har alltid gillar Selenas mamma. Hennes tankar och humor är på samma nivå som vilken tonåring som helst.

”Nej det var det väl inte.” svarade jag och flinade tillbaka.

”Så, hur är det med dig då?” frågade hon och såg genast genomtrevlig ut.

”Jodå det är bra, men jag måste hem till mamma nu. Vi ses!” svarade jag och sa hejdå.

Efter 10 minuter tog jag av skorna i hallen och gick in till käket som var tomt. Jag fortsatte in till vardagsrummet som också var tomt. Jag sprang upp för trappan och gick mot det enda stället jag kunde tänka mig att mamma var på. Dit hon alltid gick när hon var arg eller ledsen eller bara behövde tänka. Balkongen.

Och som jag trodde satt hon där. Med en latte i ena handen och en skvallerblaska i andra.

Hon tittade upp när jag knackade på lite lätt och gjorde en chest att jag skulle komma ut.

Jag satte mig på stolen bredvid henne.

”Du, förlåt att jag inte hörde av mig igår. Jag sov hos Selena och råkade somna innan jag tänkte smsa dig.”
Hon såg på mig med road blick. Hon var inte arg längre, nu var hon bara nyfiken.

”Hur kommer det sig att du sov hos Selena inatt då? Och inte hos Alison?” frågade hon enbart nyfiket.

När hon nämnde Alisons namn var det som om någon högg mig i hjärtat. All smärta från gårdagen bara sköljde över mig, men mamma skulle inte få se något, inte få veta något. Jag klistrade på ett leende och försökte komma på något vettigt.

”Vi hade inte setts på länge så vi ville bara hänga lite.” ljög jag ihop, men hon verkade gå på det och nickade bara lite lätt och gick in igen.

Det pep till i min mobil och jag öppnade smset som var från Selena.

Selena: Förlåt för igår, det var fel att göra som jag gjorde. Men du vet att du alltid är välkommen hit. Kram.

Justin: Selena, jag kan inte säga att det vi gjorde igår var fel. Det kändes bra för stunden. Nu glömmer vi det, tack igen för allt. Kram.

Selena: Det låter bra, hoppas det löser sig med Alison. Finns här för dig. Pussokram.

För att saker och ting ska lösa sig mellan mig och Alison så måste jag prata med henne. Själv vet jag inte vad jag känner för henne just nu. Allting har bara blivit så komplicerat. Jag behöver tid att tänka innan jag pratar med henne.

Alisons perspektiv:

Klockan ringde ovanligt högt den här morgonen. Det är måndag, vilket betyder ny termin. Jag suckade mycket högt och satte mig långsamt upp i sängen. Jag hade en känsla av att den här dagen kommer masa sig på i ett extremt långsamt tempo.

För att vakna till hoppade jag in i duschen och vred av värmen helt så att det iskalla vattnet fick rinna nerför min kropp. Jag vred upp värmen igen och schamponerade håret och kroppen och sköljde ur.

Jag virade en handduk runt mig och gick sedan in i min walk in closet för att välja kläder till dagen.

Jag tog på mig ett par högmidjejeans och en svart, transparent skjorta och lite smycken.

Jag plockade fram hårfönen och blåste håret tills det var torrt.

Jag gjorde allt som om jag vore en robot. Allt var som en rutin jag gjorde varenda eviga morgon. Jag kunde inte tänka på annat än Justin. Jag hade förlorat honom, jag hade sårat honom djupt, de gjorde ont i hjärtat att tänka på det.

För att inte bli galen så stängde jag helt enkelt av den delen av hjärnan jag använde till att tänka och gjorde bara sakerna som jag så väl kunde utantill.

Som en perfekt start på den nya terminen kom jag 5 minuter för sent och allas blickar vilade på mig när jag gick och satte mig på min plats.

”Sen redan första skoldagen fröken Williams.” konstaterade engelskläraren med ett glatt flin på läpparna. Alla var pigga och utvilade efter ett långt sommarlov och det märktes definitivt på allas humör. Hade det varit mitten av en termin kunde lärarna få utbrott för en 5 minuters sen ankomst. Men inte idag, vilken tur.

Allas blickar låg som vanligt på mig under hela lektionen. Ärligt talat så kunde jag inte förstå varför alla stirrade. Men jag gillade att få uppmärksamhet av alla, jag älskade känslan av att få avundsjuka blickar riktade mot mig.

Jag reste mig snabbt upp från min bänk när lektionen var slut och Dessi var inte långt efter. När vi kom ut ur klassrummet flyttade sig alla som stod runt dörren och såg på oss med avundsjuka blickar. Det känns på något sätt lite bra att vara tillbaka i skolan. Ingenting har ändrats. Det är fortfarande samma gamla fula väggar, samma gamla fula lärare, samma elever och samma respekt.

Ända sedan första gången jag och Dessi satte våra fötter på den här skolan har vi blivit respekterade av alla och vi var dem som alla ville vara med.

Ibland kan jag känna att jag lever något sorts dubbelliv. Hemma är jag en vanlig tjej, kanske har jag lite mer tillgångar än en helt vanlig tjej, men jag har familj och vänner och jag kan faktiskt känna mig som en riktig ”föräldradröm” ibland. Men i skolan är jag hård. Jag är den alla ser upp till och den alla som inte har samma höga status som oss är rädda för. Jag och Dessi har skolans högsta status.

Alla killar vill ha oss, vi kan nästan bara välja och vraka bland de vi ville ha. Men jag har aldrig riktigt fungerat så egentligen. Visst har jag varit med många olika killar bara för att de är snygga, men det har aldrig varit något seriöst på insidan.

Den enda kilen som verkligen har betytt någonting för mig är Justin, och nu är han borta.

Ryktena om Jasons fest cirkulerade redan under lunchen på skolan. Det skulle vara en ”startpåterminenfest” i morgon hemma hos honom. Alla var inbjudna och om det var som alla andra gånger så skulle bara de populära våga komma. Det var precis sånna tillställningar som jag kände mig tvungen att gå på för att hålla statusen uppe, så jag och Dessi var inte långsamma med att börja planera kläder och smink.

Jag skulle inte ha Justin vid min sida, men det kunde bli kul ändå. Det är det här som behövs för att förhållande ska fungera har jag hört. Tid och uppehåll.

Jag kan bara fortsätta att hoppas på att Justin någonsin kommer vilja prata med mig igen.