mystoories

Förra kapitlet: Jag såg med fasa hur han knäppte upp sina byxor och drog ner dem. Jag mådde illa och kände att jag skulle spy när som helst. Vad skulle jag göra? 
Jag kommer dö, var det sista jag tänkte innan han trängde in i mig.

”Hallå? Hallå? Hör du mig?” Någon ruskade försiktigt på mig. Jag öppnade ögonen lite halvt och gav ifrån mig ett lågt stönande.

En söt, gammal tant satt på knäna bredvig mig och tittade på mig med en orolig blick.

”Hjälp är på väg, ta det bara lugnt.” sa hon lugnande när hon såg att jag fått tillbaka medvetandet.

”t-tack-k” stammade jag fram och försökte mig på ett leende men misslyckades. Det gjorde ont i hela ansiktet. Jag måste se för jävlig ut, tänkte jag.

”Vad har hänt med dig?” frågade tanten som fortfarande var mycket orolig.

Jag började gråta. Jag kunde inte hålla inne tårarna som brände i ögonen.

Tanten la omsorgsfullt sin högra hand på min axel och mumlade något om att det skulle bli bra.
Jag hörde ambulansen stanna några meter ifrån mig och hur en dörr öppnades samt stängdes.

”Hej, jag heter Henry Cliff och är ambulanssjukskötare, hur mår du?” Nu var det en man som pratade med mig, det hörde man på rösten. Jag orkade inte öppna ögonen så jag nickade bara lite försiktigt och viskade fram något som jag inte ens själv hörde.

”Vi tar med dig in till sjukhuset så får vi kolla närmare på dig.” sa mannen med en tydlig röst, som om jag vore efterbliven.

”Är det okej om jag lånar din mobil och ringer efter någon förälder?” Frågade han när vi satt i ambulansen och åkte mot sjukhuset.

”mmh” sa jag lågt och stönade till av smärtan som kom när jag pratade.

Han tog upp mobilen ur min ficka och letade rätt på någon kontakt han ringde upp.

”Hej, jag heter Henry Cliff, ambulansskötare.” sa han i telefonen när den han ringde svarade.

”Din dotter har blivit överfallen och är nu på väg in till sjukhuset.”
”Jag tror inte att det är något allvarligt, nej”

”Jaha okej, det ska jag göra.” ”Ja, jag ska hälsa det.” ”Okej, hejdå.”

”Jag pratade med din mamma. Hon och din pappa var på väg hem från deras jobb, men det kunde ta ett par timmar innan de hade möjlighet att komma. De bad mig ringa någon som heter Justin. Är det okej för dig?”

Jag nickade försiktigt även om min hjärna skrek nej. Jag ville inte att han skulle se mig såhär. Jag hade inte sett mig själv än, men känslan jag hade var att jag inte alls såg särskilt fräsch ut.

”Hej Justin, Henry Cliff här. Ambulanssjukskötare”

”Ta det lugnt.” ”Ja, skulle du kunna komma in till sjukhuset?” ”Ja, vad bra.” ”Ja, hon kommer klara sig” ”Bra, hejdå.”

Jag stönade till.

”Hur går det?” fick jag direkt som fråga på mitt stönande.

Jag svarade inte utan skakade bara på huvudet lite.

Vi stannade och Henry drog ut mig ur ambulansen på en bår och körde in mig på sjukhuset.
Inne på sjukhuset var det livat kan jag lova. Läkare och sjuksköterskor sprang runt och ropade till varandra. Alla såg jättestressade ut, det kan inte vara lätt att ha någons liv i sina händer.

Henry ropade något till en sjuksköterska som kom springandes mot oss. Hon visade snabb in oss till ett väldigt tyst rum. Sjuksköterskan kom fram till mig och frågade mig några enkla mattefrågor, troligen för att kolla om jag slagit i huvudet och fått minnesförlust eller något sånt.

”Alison” viskade en röst innanför dörren innan den brast ut i gråt.

Justins perspektiv:

När jag fick samtalet från den där Henry åkte jag genast till sjukhuset. Att veta att den tjejen man älskar ligger inne på sjukhuset var inte direkt något man gillade att veta.

Undrar vad som hänt med henne. Bara det inte är något allvarligt. Det får inte vara något allvarligt.

Jag parkerade bilen på parkeringen och nästan sprang in till receptionen.

”Jag söker Alison Williams.” sa jag hastigt till receptionisten som verkade bli förvånad över att se mig där. Men jag ville inte ha någon uppmärksamhet nu.

”rum 258, en trappa upp till vänster.” sa hon och pekade mot hissen. Jag nickade som tack och sprang in i hissen som precis skulle stängas.

Det kändes som det tog en evighet innan det plingade till och hissen sa att vi var framme.

Jag hittade rätt rum och gick in.

När jag såg henne ligga där med blåmärken och sår över hela ansiktet och söderrivna kläder var det som om min värld rasade samman. Igen.

”Alison” viskade jag innan jag brast ut i gråt.

Sjuksköterskan som stod bredvid Alison tillsammans med läkaren, som jag gissade var Henry, kom fram till mig och gjorde en gest åt mig att komma ut med henne.

Jag gjorde som hon sa medans tårar strömmade ner för mina kinder.

”Hon kommer klara sig, det ser mycket värre ut än vad det är.” sa hon lugnande när hon hade stängt dörren efter oss.

Jag ville så gärna tro henne, jag klarade inte av att förlora en till som betyder så mycket för mig.

”får jag prata med henne?” frågade jag och såg bedjande på sjuksköterskan.

”Hon har lite svårt att prata, för det gör ont när hon rör käken, men gå in till henne du.”

Vi gick in tillsammans och jag gick fram till sägen där hon låg.

”Alison.. Jag skulle ha varit med dig.” viskade jag för att min röst inte skulle svika mig.

”Justin…” viskade hon och gav mig en lugnande blick.

Jag satte mig på sängkanten och kramade om hennes hand försiktigt. Jag ville inte göra henne illa.

”Vi har kollat röntgenbilderna vi tog i ambulansen och ingenting är brutet. Vi har inte heller fått fram några andra skador. Så om du vill få du åka hem nu.”

Hon log så stort hon kunde med såren i ansiktet och kramade om min hand hårt.

Jag log tillbaka mot henne.
”Ska vi gå då?” frågade jag.

Hon nickade och jag hjälpte henne upp och stödde henne hela vägen ut till bilen.

Såklart hade mina fans fått reda på att jag var här så de stod samlade runt min bil. Som tur var så följde en ledig läker med oss ut och hjälpte Alison in i bilen medans jag skrev ett par autografer.

”Tack för att du kom Justin!” sa hon lågt när vi svängde ut från parkeringen.

”Du behöver inte tacka för något sådant. Du vet att jag alltid ställer upp för dig.

För att förtydliga en sak bara. De är i Atlanta.

I min berättelse bor Justin, hans mamma i Atlanta, och han vara bara i Stratford över ett par dagar.

Och Alison. Det blev lite konstigt, men hon bor också i Atlanta även fast det lät som att hon bodde i Stratford xd

Hoppas ni förstår :p förstår nästan inte själv, men hoppas på att ni är smartare ;)

haha, vad tyckte ni om denna delen då ? :)
kram