mystoories

Förra kapitlet:

”Det låter i alla fall som att ni har haft det kul.”
”Ja, såklart vi har haft! Tack igen för att vi fick åka!”

”Tacka inte, du är värd det, ring i morgon.” sa han och sedan la vi på.

Jag har sagt det förut och säger det igen, han är världens bästa vän!

---

”Mel, vakna. Frukosten stänger om en timma.” Hur fin röst hon än har kan jag inte annat än hata den när den väcker mig så pass tidigt som det ändå är.

”Jag är vaken.” sa jag med en så säker stämma jag bara kunde och vände mig sedan om igen för att somna om.

”Glöm det, om du inte stiger upp häller jag vatten på dig.” sa hon och kvävde en fnissning.

Lika bra att sätta sig upp genast, för hon skulle verkligen inte tveka att blöta ner mig om hon fick chansen.

”Bra.” sa hon nöjt medans hon drog på sig en stor, stickad lila tröja och ett par svarta jeans.

Det var hemfärdsdag.

Jag föredrar att göra det bekvämt och så enkelt som möjligt för mig själv s jag hoppade i min one piece med USAs flagga på och satte upp håret i en slarvig knut i nacken.

”Let’s go downstairs.” sa jag glatt nar jag bytt om och vi tog hissen tre våningar ner till plan 1.

När den elektroniska rösten i hissen talade om för oss att vi var på våning ett kunde vi inte låta bli att härma den.

Det är något som vi alltid gör. Vi kan inte höra någon eller något säga något kul utan att säga det själva också.

Folk tycker säkert att det är superstörande, men vi har roligt åt det och det är det som är huvudsaken.

 

”Planet går om tre timmar, ska vi dra till flygplatsen nu?” frågade jag Nadia när vi ätit upp det sista av hotellfrukosten.

”Visst, ska bara sminka mig lite först.” Jag skrattade, hon var alltid extremt mån om att se perfekt ut. Jag är väl också rätt utseendefixerad kan man nog säga, men hon är extrem. Fast jag tycker att hon är supersöt utan smink också.

 

Hon satt framför den stora, guldiga spegeln på hotellrummet och drog ytterligare flera drag med mascaraborsten över hennes, redan långa och mörka, ögonfransar.

”Okej, vi åker la dårå.” sa hon.

Jag fnissade lite. Hon försöker väldigt ofta härma min dialekt när hon pratar. Speciellt mina västgötska ord.

Min mamma är från en stad i Västergötland som heter Lidköping, och det var där hon träffade min pappa. Vi bodde där ända tills jag fyllde tretton så dialekten finns fortfarande kvar.

”Good.” sa jag och bar min tunga resväska till dörren och snörade på mina converse.

Nadia gjorde likadant och sedan åkte vi mot flygplatsen.

”Betalar Eric verkligen allt?” frågade Nadia när vi satt i taxin.

”Japp.” svarade jag och kollade på chauffören som tittade med konstig blick på oss i backspegeln. Han förstod förstås ingenting av vad vi sa.

”Shit vad han är snäll.” mumlade hon och tittade ut genom fönstret.

Utanför föll snön i stora glittrande flingor ner från himlen och bildade ytterligare ett lager snö ovanpå det som redan fanns.

”Kan man säga, han är bäst.” svarade jag och log för mig själv. Det är verkligen sant.

 

”Känns det bättre denna gången?” Nadia kollade på mig och log där vi satt på våra platser i flygplanet.

”Nja.” Än så länge gick det ju bra, flygplanet hade inte startat än.

”Vad bra typ.” svarade hon glatt.

Jag log nervöst mot henne och hoppades att det skulle gå bra.

”Välkomna ombord på SAS direktflyg till Stockholm. Vi har fått klartecken att lyfta så jag vill be er att spänna fast säkerhetsbältena och stänga av all elektronik.” sa piloten i högtalarna.

Mitt hjärta började bulta allt snabbare när motorerna startade och planet började rulla.

”Det kommer gå bra.” mumlade jag tyst för mig själv och tryckte Nadias hand hårt.

---

Jag tänker inte hålla på varenda gång jag tar lång tid på mig med ett kapitel att be om ursäkt. Jag har inte världens mest stabila liv just nu, så det är därför. 
Är glad att ni stannar och fortsätter kommentera massa stöttande kommetnarer. Ni är bäst! :)

 

Så vad tycker ni nu då om detta? 
Vad tror ni kommer hända med allt ? :) 

puss!