mystoories

Förra kapitlet: ”Här skulle jag kunna stanna för evigt!” skrattade jag och slängde mig på rygg i sängen.

”Jag med!” sa Nadia och slängde sig ner bredvid mig.

Det kändes verkligen som i en dröm.

”Vi beställer roomservice!” sa Nadia plötsligt och satte sig upp.

---

”Vad ska du ha på dig i morgon?” Nadia kollade på mig med ett entusiastiskt leende.

”Jag har absolut ingen aning!” suckade jag och slängde mig bakåt i sängen. Det är så typiskt mig att vara ute i sista stund med sånt. Och denna gången vet jag fortfarande inte även fast jag verkligen måste veta i morgon bitti. ”Du själv?”

”Jag har inte helt bestämt mig än, men jag funderar på svarta jeans och en färgglad tröja, kan det funka?” babblade hon på och log lyckigt.

”absolut!” svarade jag och log tillbaka.

”Eller ska jag ha på mig någon Justin-tröja?” frågade hon sen.

Just det, det kanske man borde ha på sig på hans konsert. Eller? Jag är faktiskt 17 år, kan man ha det ändå?

Jag har minst sju tröjor med olika tryck av Justin hängandes i min garderob där hemma, men jag hade inte en tanke på att ta med dem.

Det var ju väldigt dumt av mig, men det hinner jag kanske köpa.

Jag tittade på klockan. 19.13. Okej, jag har alltid sån jävla otur! Såklart stänger alla affärer sju även här i London. Det är verkligen så typiskt min otur.

”Har du mer än en med dig?”

”Jaa! Jag har säkert tre eller fyra med mig.”

”Kan jag låna en?” frågade jag nu lite gladare.

”Självklart!” svarade hon och log.

”Bra!! Då tar vi det!” sa jag glatt och hoppade upp ur sängen och började göra min lyckodans.

Samma lyckodans gör jag varje gång jag är riktigt lycklig.

Dansen kom fram varje gång mina lärare satte högsta betyg på något arbete i skolan (har alltid varit väldigt mån om att lyckas bra i skolan) , när jag fick veta att Justin skulle komma till Sverige, när jag och Eric blev tillsammans, när han gav mig biljetterna hit och nu när det snart är dags för konserten. Vid många andra tillfällen också, men de här är några av de starkaste minnena jag har av den dansen.

Folk som ser mig medans jag dansar måste tro att jag är helt från vettet eller bara har slått i huvudet eller något, för det är verkligen inte den normalaste dansen.

”Jag älskar din dans!” fick Nadia fram mellan skrattattackerna.

Jag flinade bara som svar och fortsatte att dansa.

 

”Jag kan inte fatta att vi får se Justins underbart vackra ansikte om exakt 24 timmar!!”

”Inte jag heller, omg!!!” Vi hade båda börjat hoppa omkring på hotellrummet och gett ifrån oss glädjetjut med jämna mellanrum.

”Jag måste ringa Eric nu.” sa jag och drog fram iPhonen ur fickan.

Han svarade efter tre signaler.

”Hej Mel!” svarade han med ett glatt tonfall när han märkte att det var jag som ringde.

”Hur gick resan?”

”Det gick bra. Är ju flygrädd, men det funkade ändå.” sa jag som svar.

”Vilken tur, hoppas att det är värt då!” sa han retsamt.

”Såklart, men jag ska gå och lägga mig nu, och tack igen för allt!”

”okej, ha det så roligt i morgon!”

”Det ska jag, hejdå!”

”hejdå!” sa han och la på luren.

Han är verkligen världens bästa vän.

 

---

Jag och mitt kassa minne säger förslåt för att det inte kommit något kapitel på några dagar.

Och förlåt för att detta är askort... nästa blir betydligt längre...:)

Jag skrev klart flera stycken i onsdags, men sen glömde jag helt av att publicera dem här...

Har vart på skidsemester resten av veckan och har därför inte kunnat fixa det.. Förlåt igen.

Men jag läggeru pp ett nu och ett i morgon som kompensation ;)

Hur har ni det ? :) Vad tycker ni om det här kapitlet? :)
PUSSOKRAM!