mystoories

Förra kapitlet: Jag hörde hur trappan knakade till lite och två röster hördes nerifrån. Jag antar att Alison gick ner och pratade med sin mamma. Jag kunde inte höra vad dem sa, så jag blundade och bad en bön om att allt skulle bli bra. Att jag skulle vakna upp hemma i morgon utan att någonting av det här hade hänt.

Sen somnade jag.

Jag vaknade med ett ryck av en mardröm och insåg att jag inte var hemma. Jag låg i en säng i ett gästrum hemma hos en tjej jag bara träffat två gånger.  Min kudde var blöt av alla tårar som hade runnit medans jag sov och hela rummet kändes instängt. Klockan på nattduksbordet visade på 03.16.
Jag skulle inte kunna somna om hur mycket jag än försökte, så jag bestämde mig för att gå ut och sätta mig en stund. Jag smög ut ur rummet och försökte gå så tyst som möjligt i den knarrande trappan så att jag inte skulle väcka någon.

Jag gick ut genom bakdörren som ledde till gården. Det stod två solstolar bredvid poolen och jag satte mig i en av dem. Det var fullmåne.

”Morfar… Jag saknar dig! Varför skulle det hända just dig?!” viskade jag och kollade upp mot himlen. Jag lät tårarna rinna.

Tydligen hade jag inte varit tillräkligt tyst för efter några minuter hörde jag dörren öppnas och stängas och Alison kom och satte sig på solstolen bredvid min.

”Hur är det?” frågade hon och kollade djupt in i mina tårfyllda ögon.

”Det är skit.” sa jag och blundade.

”Du ska bara veta att det blir bättre om ett tag. Han kommer alltid finnas med dig, även om du inte kan se och höra honom.  Min morfar dog för 2 år sen, jag trodde inte att jag skulle klara av det och satt hemma och grät i flera dagar. Ända tills tårarna var slut och smärtan blev mindre. Det går att leva med det, även fast det är svårt. Jag vet att det är rent ut sagt för jävligt, men när jag tänker på att han ser och hör mig och är med mig i allt jag gör så känns det alltid bättre.” sa hon och jag tittade förvånat på henne. Jag hade ingen aning om att hon också hade förlorat sin morfar. Men hur skulle jag kunna veta det egentligen? Men det hon sa lät faktiskt bra. Jag skulle klara det här också. Jag skulle låta smärtan gå över lite av sig självt och försöka se allt positivt.

Jag böjde mig fram och la en av hennes hårslingor bakom hennes öra. ”Du är fin.” viskade jag.

”Du är också fin Justin. Riktigt fin.” svarade hon. Jag kände värmen i hjärtat.

Utan att tänka mig för helt lutade jag mitt huvud mot hennes och lät mina läppar möta hennes. Hon besvarade kyssen som bara växte mer och mer passionerat.

Jag avslutade kyssen och hon tittade bort.
Jag tog tag runt hennes huvud och vände det tillbaka mot mitt. Hon närmade sig mig lite och jag kysste återigen hennes mjuka läppar.

Jag kände fjärilarna i magen. Jag gillar henne, hur lite jag än vill erkänna det för mig själv. Hon får mig att må bättre. Det kändes rätt att kyssa henne, och hon verkade inte ha något emot det heller.

Alisons perspektiv:

Jag hade känslor för Justin, jag ville inget annat än att få bli hans. Det här är nog vad alla hans fans drömmer om. Jag tror att jag var kär i honom.

Men de känslorna näst intill blåste bort när han kysste mig. Han var inte dålig på att kyssas, absolut inte, men det kändes inte rätt. Han och jag passade helt enkelt inte ihop.

Han kysste mig en gång till. Jag tror att han gillar mig.

Jag sa åt honom att jag skulle gå och lägga mig och han sa god natt och kramade om mig. Jo, han gillade definitivt mig.

Jag gick upp på mitt rum och låste dörren innan jag drog upp mobilen ur fickan.

Alison: Dessi, är du vaken? <3

Hon brukar alltid vara vaken på nätterna, så hoppas att det inte är något undantag idag.

Det var det inte heller, för efter bara några sekunder plingade det till i min mobil.

Destiny: Ja, har det hänt något? <3

Alison: Ja det kan man säga, du måste tro mig, även fast du troligen inte kommer göra det.
Justin Bieber sover hos mig i natt, och när vi satt ute och pratade nyss så kysste han mig. Han verkar verkligen gilla mig. <3

Destiny: oh my gosh! Men det är ju jättebra! Du sa ju senast igår till mig att du var kär i honom! Grattis! : )<3

Alison: Jo, jag vet. Men när jag kysste honom var det som om alla känslorna jag hade för honom försvann. Jag känner inget längre.<3

Destiny: Åh.. Jaha. Men om han gillar dig så är det ju perfekt. Fattar du hur otroligt populära vi kan bli på grund av det här? <3

Såklart att dessi skulle tänka på publicitet och popularitet direkt. Men det är ju sån hon är. Och ja, när jag tänker efter, varför inte? Det skulle ju inte bli första gången jag spelar att jag gillar en kille. Och vem vet, om jag spelar tillräckligt länge och bra så kanske jag börjar gilla honom på riktigt igen. Det är värt ett försök.

Alison: You said it. Jag kan den här leken. Men vi får prata mer i morgon. Puss, älskar dig bästavän<3

Destiny: Älskar dig med gumman, vi hörs i morgon<3

Jag la undan mobilen och tänkte på vad vi nyss pratade om.
Skulle jag spela inför Justin att jag gillade honom bara för att få uppmärksamhet i skolan?

Ja, det skulle jag. Och om det inte var bara för min egen skull så skulle det hjälpa Dessi också. Även fast vi redan var populärast på skolan så skulle det genast höja vår status ännu mer.

Justins perspektiv:

Jag gick upp och la mig igen och somnade direkt. Min sömn var orolig. Jag vaknade flera gånger innan det blev morgon, men jag lyckades somna om alla gånger också.

När jag vaknade för säkert 8:e gången den natten visade klockan på 20 över 9 så jag bestämde mig för att gå upp.

Jag rättade till kläderna och försökte få dem att se rena ut eftersom att jag inte hade några andra med mig och gick sen in på toaletten och försökte fräscha upp mig lite. Jag såg ut som ett vrak. Mina ögon var svullna och hela jag såg allmänt trött och sårbar ut. Vilket jag också var.

Jag gick ner till köket och såg att Alison och hennes mamma redan satt och åt frukost. Hon log när hon såg mig och det gjorde hennes mamma med.

”Hej, jag heter Kaitlyn” Sa Alison mamma och gick fram till mig.

”Jag tror att jag har sett dit i någon tidnig eller på något tv program någon gång, kan det stämma?” frågade hon nyfiket. Den här damen hade verkligen ingen koll alls, och jag både hörde och såg Alisons suckande. Hon tyckte säkert att det var grymt pinsamt. Jag flinade lite.

”Hej Kaitlyn, jag heter Justin Bieber” sa jag flinandes och sträckte fram min hand och skakade hennes.

Hon kom nog på då vem jag var och hennes kinder färgades lite smått röda. Sen skrattade hon och vi instämde i skrattet. Även fast skrattet från min sida inte var äkta. Jag kunde inte förmå mig att vara glad nu. Det gick inte.

Under några sekunder hade jag glömt av att morfar var död.

Jag skämdes när jag tänkte på att jag lämnat mamma helt ensam igår.

”Alison, jag måste hem till mamma” sa jag snabbt och reste mig och gick ut i hallen.

”Jag kör dig Justin” sa hon bara och började ta på sig sina skor hon med.

Jag protesterade inte, det var nog inte bra att jag körde idag heller.

Vi satte oss i min bil och jag räckte henne nycklarna. Hon vred om dem och bilen startade. Efter en kvart var vi hemma hos mig. Det högg till i hjärtat när jag tänkte på att mamma säkert satt där inne och åt glass för att trösta sig sjläv.

”Tack för att jag fick sova hos dig inatt” sa jag och tittade på henne.

Hon böjde sig fram och kysste mig och jag besvarade kyssen lite försiktigt.

”Det behöver du inte tacka för Justin, du är alltid välkommen hem till mig!” sa hon när hon avslutade kyssen.

Jag log glädjelöst åt henne och vi båda steg ur bilen. Då kom jag på att hon inte hade någon bil att ta sig hem med.

”Jag ringer en taxi åt dig” sa jag när hon började gå.

”Det behöver du inte göra, jag kan gå” sa hon och log mot mig. Men den här gången skulle jag inte ge mig, hon har gjort så mycket för mig så det var det minsta jag kunde göra tillbaka.

”Nej, du ska åka taxi! Det är mitt tack!” Sa jag och log tillbaka.

Hon tackade och jag ringde upp en taxiförare som lovade att vara på plats om 3 minuter.

”Det kommer en taxi om 3 minuter”

”okej, men gå in till din mamma nu” sa hon uppmanande och jag fick en känsla av att jag inte skulle säga emot. Vi sa hejdå och jag gick in.

Jag stänge dörren efter mig och hörde genast mammas snyftningar från vardagsrummet.

Jag kände tårarna som trängde fram bakom mina stängda ögonlock och tog ett djupt andetag.

Skorna fick vara på. Jag gick in till vardagsrummet och tittade förkrossat på mamma. Hon såg värre ut än vad jag gjorde. Hon hade säkert varit vaken hela natten och gråtit.

Hon hörde att jag kom och kollade på mig med plågad blick.

”mamma..” sa jag och gick fram och kramade henne. Tårarna rann nerför bägges kinder.

”åh Justin..” sa hon mellan snyftningarna.

Mer behövde inte sägas. Vi stod och kramade varandra länge och grät. Hon hade förlorat sin pappa. Det var värre än att jag hade förlorat min morfar, även om det var samma person.

Jag försökte vara den starka, jag försökte förklara för mamma att vi skulle klara det här. Men även jag tvivlade. När jag såg mammas förkrossade ansikte visste jag att det skulle bli riktigt svårt.

Vad tycker ni om det här ? 

Kram!