mystoories

Förra kapitlet: Mina tårar började återigen rinna ner för mina kinder, jag tyckte så synd om henne. Det måste finnas något jag kan göra sa jag för mig själv om och om igen.
Det måste finnas något jag kan göra.

Jag satt och höll om henne medans hon sov. Jag vet inte hur länge jag satt där med henne, men jag tänkte minsann inte släppa henne. Hon behöver mig som mest nu och det är nu jag ska finnas här för henne.

Hon vaknade ett par timmar senare och frågade om vi kunder åka in till sjukhuset, hon hade inte helt tappat hoppet än. Chansen fanns ju att hennes pappa skulle överleva, och även fast den var väldigt liten så valde hon att tro på den.

Jag sa såklart ja och fem minuter senare var vi på väg.

Vi möttes av skrikande fans och paparazzis när vi klev ur bilen vid sjukhuset. Jag kan fortfarande inte förstå hur de kan veta exakt vart vi ska åka. Det är ju inte direkt så att vi har sagt det till någon.

Jag tog hennes hand och gick förbi alla kameror och fans utan att lägga en sekund på dem. Nu var vi här för Selenas skull, inte för fansen.

-Vi skulle vilja träffa Mr. Gomez , sa jag till tjejen i luckan inne på sjukhuset.

Hon kollade på oss med stora ögon samtidigt som hon skrev in något på datorn.

-V-våning 4 rum 412 , stammade hon fram.

-Tack så mycket.

Vi tog hissen upp till våning 4 och letade reda på rätt rum.

Vi mötte en doktor i dörren, han sa att vi skulle sätta oss utanför och vänta på honom så vad hade vi för val?

Det tog kanske 10 minuter för doktorn att komma tillbaka, 10 minuter som gick extremt långsamt.

-Mr. Gomez har inte vaknat än, men som det ser ut nu så ser det bättre ut än vad vi trodde från början, sa doktorn till Selena.

Man såg hur hon sken upp och för någon sekund såg hon nästan lite glad ut, men sen direkt ändrades hennes ansikte tillbaka till det ledsna. Men hoppet som fanns i hennes ögon gick inte att ta miste på.

Hennes pappa klarar det här, jag känner det på mig.

Selenas perspektiv:

Just nu känner jag mig ganska förvirrad, och då menar jag inte det med min pappa. Jag menar min och Justins relation. För bara ett par dagar sen var det ganska spänt mellan oss. Jag var rätt säker på att det här förhållandet inte skulle hålla så länge till, men nu är det som att han verkligen tror på oss och att vi älskar varandra mer än när vi blev tillsammans från första början. Det är härligt, absolut, men jag kan inte låta bli att fundera.

-Är det du som är Selena?

Den här gången var det en annan läkare som kom ut från pappas rum.

-Jaa..

-Vad bra, din pappa har vaknat så om ni vill får ni gå in till honom, sa läkaren med ett brett leende och jag kunde inte låta bli att göra något form av glädjetjut. Och Justin såg verkligen jätteglad ut.

-Tack så jättemycket, sa jag och kramade om läkaren, Justin gjorde samma sak.

Sen tog han min hand och vi gick in till pappa. Han såg verkligen svag och skadad ut, men hans ögon lyste av glädje när vi kom in till honom.

-Sel, sa pappa svagt när jag kramade om honom.

-Pappa, viskade jag. –Du fattar inte vad orolig jag var när du åkte in, jag trodde inte du skulle klara dig.
Jag började gråta nu med, men denna gång var det nog glädjetårar.

-Hej Mr.Gomez, sa Justin och kramade om pappa försiktigt. Man såg att han inte ville skada honom på något sätt.

-Tjenare Justin, sa pappa och flinade.

Min pappa var tillbaka, man såg det på hans ansiktsuttryck. Snart börjar han väl också att retas med Justin som vanligt och dra några skämt eller ordvitsar som bara han tycker är roliga. Men det är skönt. Min pappa har humor.

Men jag hoppas att ni stannar och läser fortsättningen! :)
Kommentera? :)

Kram!