mystoories

Förra kapitlet: "Vad är det som har hänt?" frågade jag, fast lite lugnare nu när jag visste att mamma var okej.

När jag hörde doktorns svar kunde jag bara ge ifrån mig ett högt plågsamt skrik innan allt blev svart.

Alisons perspektiv:

Han var riktigt rolig, och jag tror att han var på väg att dra ett till skämt när hans telefon ringde. Han ursäktade sig och sa att det var hans mamma och gick iväg en liten bit. Han såg verkligen glad ut, de måste ha en bra relation. Jag skulle aldrig le när min mamma ringde.

Men bara efter att ha sagt hej blev hans ansikte genast oroat jag kunde inte annat än undra vad som hänt. Tydligen pratade han med någon annan för han frågade vad som hände med hans mamma.

Jag blev verkligen rädd när han föll till marken med ett plågsamt skrik.

Jag sprang fram till honom och försökte få liv i honom.

”JUSTIN! Snälla Justin, svara!” ropade jag till honom utan att han svarade. Jag försökte tänka klart och sprang bort till filten och hämtade lite vatten och en servett. Jag satte mig bredvid honom och doppade servetten i vattnet innan jag la den på hans panna och lite över resten av ansiktet. Förvånansvärt nog rörde han lite på sig innan han öppnade ögonen och såg på mig med en förkrossad blick. Det dröjde inte många sekunder innan han rullade över på mage och började gråta. Han slog handen i marken och skrek rätt ut.

”Snälla Justin, berätta vad som har hänt!” bad jag och såg plågat på honom.

Han bara fortsatte att gråta och jag tänkte att det bästa jag kunde göra var att försöka att bara finnas där. Så jag drog försiktigt upp honom och la hans ansikte i mitt knä. Jag drog försiktigt handen genom hans hår och mumlade uppmuntrande saker i säkert 3 timmar innan han lugnade ner sig lite i sitt gråtande. Han satte sig försiktigt upp och torkade tårarna. Han ögon var helt rödgråtna och hela han skakade. Jag beslutade att inte fråga vad som hade hänt, då kanske en ny attack skulle utbryta, ville han att jag skulle veta så fick han säga det själv.

Han satt och bara stirrade rätt ut i luften. Det var läskigt att se honom så.

För att bryta tystnaden frågade jag om vi skulle sätta oss på filten stället, det började bli riktigt kallt. Han bara nickade och gick vid min sida tillbaka till filten. Jag tog fram en extrafilt som han hade packat med och la den runt hans axlar.

”Det var mamma som ringde” sa han bara och fortsatte stirra framför sig.

”Vad hände?” frågade jag försiktigt.

”Morfar är död” sa han och täckte för sitt ansikte med händerna och började gråta igen.

Men herre gud.  Jag som är sämst på att trösta kunde inte komma på något bra att säga.

”Jag är ledsen” sa jag och kramade honom. Han verkade inte vilja släppa, så vi satt och kramades länge. Nu grät han också igen. Jag förstår verkligen hur han känner. Min morfar dog för 2 år sedan, och jag var helt förkrossad och satt hemma och grät i flera dagar. Fast jag vet också hur nära Justin och hans morfar stod varandra.

Det här ska inte behöva hända en så bra person som är så bra som Justin.

”Justin, vill du åka hem? Du kanske vill träffa din mamma?” frågade jag viskandes i hans öra.

”Mamma bad mig att inte komma hem ikväll. Hon hatar att visa sig sårbar. Jag respekterar det idag.” svarade han och satte sig upp. Han verkade ha lugnat ner sig nu, det var skönt. Det var hemskt att se honom gråta.

Justins perspektiv:

När doktorn berättade att min morfar dog var det som om hela min värd rasade samman. Vi hade en så stark relation. Vi ringde och pratade med varandra varje dag nu när vi inte kunde ses så ofta. Förr träffades vi varje dag, och jag kunde vara helt mig själv med honom. Han var den som betydde mest för mig. Han fanns alltid där för mig när jag behövde det. Även fast mamma och pappa också fanns där för mig så var det på ett annat sätt.

Varför händer detta just mig? Det tar slut mellan mig och Selena och min morfar dör, på samma vecka.

Jag kunde inte annat än gråta, och jag grät inte lite heller. Det kändes skönt att Alison fanns där vid min sida och höll om mig. Om hon inte hade gjort det hade jag nog försökt dränka mig själv eller något.

Vi gick tillbaka till filten och satte oss där istället. Jag fick en filt virad runt mig och hon frågade om jag ville hem. Egentligen ville jag ju det, men mamma hade bett mig att inte komma hem och idag tänkte jag respektera henne, så jag sa det till Alison. Hon förstod nog, för hon erbjöd mig att få sova hemma hos henne. Eftersom att det antingen var det eller sova här på stranden tackade jag ja och vi började packa ihop picknicken.

Jag tog hennes hand när vi gick tillbaka till min bil. Hennes hand passade perfekt i min, det kändes bara helt rätt.

Mitt hjärta värkte och jag kände att gråten satt i halsen så hon fick köra, vilket var tur att hon gjorde, för när vi hade åkt ut från parkeringen började jag gråta igen. Jag kan inte fatta att han är borta. Min älskade morfar. Hur ska jag någonsin kunna gå vidare efter det här?!

Hon fick leda mig in i sitt hus när vi kom fram, för mina ben höll på att vika sig under mig när jag grät.

”Mamma, vi är hemma nu.” Ropade Alison när vi kom in genom dörren till det stora vita huset.

”Och vilka är vi?” frågade hennes mamma och kom ut i hallen där vi stod. On ryckte till när hon såg mig. Jag måste se hemsk ut efter allt gråt. Som tur var kunde jag hålla mig nu.

”Ehm, det här är Justin, men han vill nog inte prata just nu.” Sa hon och kollade med en menande blick på sin mamma och hon verkade förstå.

Jag hälsade snabbt och undvikande på hennes mamma innan Alison visade mig vägen till ett stort och väldigt fint gästrum där jag kunde sova.  Jag tackade och gick direkt och la mig. Jag orkade varken byta om eller borta tänderna. Det kändes inte alls värt längre.
Tårarna trängde sig ut ur mina ögon igen och nu var jag ensam. Ensam och skakande av gråt. Jag var verkligen på botten.

Jag hörde hur trappan knakade till lite och två röster hördes nerifrån. Jag antar att Alison gick ner och pratade med sin mamma. Jag kunde inte höra vad dem sa, så jag blundade och bad en bön om att allt skulle bli bra. Att jag skulle vakna upp hemma i morgon utan att någonting av det här hade hänt.

Sen somnade jag.