My favorite girl - kapitel 14
Förra kapitlet: - Justin, vad har hänt? Frågade hon förskräckt.
- Kan du komma hit istället? Viskade jag svagt tillbaka.
- Okej, jag är där om 5 minuter, sa hon och klickade av samtalet.
Nu måste jag förklara allt för mamma också, hoppas hon förstår. Det här suger.
När mamma kom låg jag fortfarande kvar på soffan med händerna för ansiktet.
Mina ögon var rödgråtna och hela jag kändes förstörd.
Jag orkade inte gå och öppna för henne så det var tur att jag inte låste efter Selena när hon gick.
- Lilla gubben, vad är det som har hänt? Frågade mamma och sprang fram till mig och drog in mig i en sån varm kram som bara min mamma kan ge.
- Jag bröt med Selena, sa jag och täckte återigen mitt ansikte i händerna.
- Va?! Utbrast mamma chockat. – Varför då?
Jag satte mig upp och kollade lite snett bakom henne för att slippa möta hennes blick.
Jag tog ett djupt andetag och berättade allt. Precis allt. Hon kunde lika bra få veta, hon är ju trots allt min mamma.
- Åh vännen, vad tråkigt! Sa hon medlidsamt.
- Jag hoppas att jag gjorde rätt val bara, mumlade jag för mig själv.
Mamma stannade över natten och vi satt uppe ända in på morgontimmarna och bara pratade om allt möjligt. Det var riktigt skönt att få prata ut med någon som man vet att inte sprider vidare och när jag gick och la mig kändes det väldigt bra. Jag hade en känsla inom mig som sa att allt kommer bli helt och hållet bra.
Selenas perspektiv:
Jag lämnade hans hus efter någon kommentar om att det var okej. Jag kände redan när jag kom dit att något var fel, och jag ville inte visa mig svag för honom så det kändes rätt då att bara gå. Men det känns inte alls bra nu. Jag måste förklara för honom.
Jag tog fram min mobil och skrev ett sms.
Selena: Justin, förlåt att jag bara gick, men jag ville inte att du skulle se mig gråta.
Jag tänker inte försöka ändra på ditt beslut, du vet vad du gör, det är jag säker på, men du ska veta att jag älskar dig.
Jag klickade på skicka fort innan jag skulle ångra mig. Smset kändes riktigt töntigt, men nu bryr jag mig faktiskt inte om det.
Tårarna började rinna ännu mer när jag läste hans svar.
Justin: Jag älskar dig också, men det är bäst såhär.
Varför skulle det behöva bli såhär?!
Det plingade till i min mobil igen. Men det var inte från Justin som jag hade hoppats.
Taylor: Hej! Vi skulle ju träffas om 20 minuter hos mig, men jag är och handlar med mamma nu så kan du komma om typ en halvtimma istället? Blir lite tight med tiden annars ;)
Just det, jag skulle träffa honom idag med… Jag förstår inte varför allt skulle bli så svårt bara för att jag och Taylor började träffas. Jag älskade ju Justin lika mycket även fast jag var kompis med Taylor.
Åh Justin, det skär i hjärtat när jag tänker på honom.
Selena: Visst, men kan vi åka till något ställe där det inte är så mycket folk idag? Jag känner inte för massa paparazzis nu.
Taylor: Absolut! :)
Jag la ifrån mig mobilen på bänken under spegeln i hallen och gick upp till mitt rum.
Jag tog fram min plattång och lite smink och satte på skivan som satt i skivspelaren. Kunde man ha mer otur än att det var Justins ”My world”?! Men den första låten hann börja. Jag hade aldrig kunnat stoppa någon av hans låtar när han väl hade börjat sjunga och det var inget undantag nu.
Jag satte mig i stolen vid min spegel och började platta håret samtidigt som tårarna rann när jag tänkte på honom.
Jag valde att ta sminket sist, eftersom att hela ansiktet var blött av tårar just nu, så jag gick in i min walk in closet och valde kläder till kvällen. Det fick bli ett par vanliga jeansshorts och ett grått linne och lite smycken. Jag valde också mina vita converse framför highheelsen.
När tårarna hade torkat tog jag på lite vattenfast mascara och drog puderborsten några drag över hela ansiktet.
Now I’m ready, tänkte jag och gick ut till bilen.
Vi åkte till ett litet café som låg lite avskiljt från allt annat. Det var skönt. Jag skulle inte orka med en massa press ikväll, för det skulle väl antagligen bli tårar om Taylor frågade om Justin.
Vi beställde varsin kaffe och bulle och gick och satte oss vid ett bord ganska långt in i cafét.
Det var väldigt mysigt och de som jobbade där var jättetrevliga.
Vi satt och pratade en stund om lite allt möjligt och jag lyckades nästan glömma vad som hade hänt tidigare idag.
- Jag ser att det är något, vill du berätta?
Åh, var han verkligen tvungen att fråga just det? Syntes det så väl?
- Ehm.. Jag och Justin har.. tagit en paus… , viskade jag fram och bet mig hårt i kinden för att hålla inne tårarna som tryckte på i ögonen.
Varför fortsätter jag ens träffa Taylor. Det är ganska tydligt att han är den som fick min och Justins relation att ta slut. Men jag älskar ju Taylor. Inte alls på samma sätt som Justin, utan som min bästa vän som han faktiskt har blivit och som min största idol som han alltid kommer att vara.
Han satt bara tyst, det förvånade mig. Jag trodde att han skulle dra någon lång uppsats om hur ledsen har var och om att allt kommer bli bra, men nej. Inte ett ljud kom ut ur hans mun.
Istället gick han runt bordet och satte sig bredvid mig på soffan och kramade om mig. Länge. En varm och beskyddande kram. Just då kändes det som att jag aldrig ville släppa. Det kändes så tryggt.
- Det kanske känns ytligt att säga att allt kommer bli bra, men det är precis vad det kommer. Jag är säker på att ni inte kommer bryta kontakten helt. Ni kommer fortsätta att vara vänner. Även fast ni inte är tillsammans längre så kommer ni fortsätta träffas, det är jag säker på! Viskade han uppmuntrande i mitt öra.
- Jag hoppas att du har rätt, sa jag. Jag tror att jag sa det mer för mig själv men han hörde det ändå och kysste mig i pannan och gick tillbaka till ”sin” plats på andra sidan bordet.
Vi satt tysta en lång stund och bara kollade på varandra. Det var ingen pinsam tystnad utan bara en behaglig och skön tystnad som ingen av oss verkade vilja bryta.
- Vi kanske borde gå nu, de stänger om 5 minuter. Sa han och bröt tystnaden.
- Ja det kanske vi borde, svarade jag och reste mig upp.
Vi tog våra jackor och gick ut till bilen. Det hade blivit ganska kallt och Taylor satte på lite värme i bilen.
- Tack för att du finns, sa jag innan jag steg ut ur bilen.
- Tack själv Sel, vi hörs.
Och så var han också borta.
Vad ska hända nu?
Vad tror ni? :)
Den här delen har jag skrivit med en kompis, jsut so you know :) Hon kommer hjälpa mig med uppdateringen när jag inte hinner :)
Kram!
