mystoories

Förra kapitlet: Jag lutade mig försiktigt framåt och kysste henne mjukt på munnen. Hon besvarade kyssen försiktigt men ändå bestämt.

Jag skulle verkligen sakna det här.

- Vill du ha någonting att dricka? Frågade mamma när vi, efter bara en timme, kom hem och satte oss i soffan.

- Om det finns cola tar jag gärna det, annars får det vara.

Mamma  gick ut till köket och hämtade ett stort glas cola och lite isbitar.

Jag satt och funderade ett bra tag i mammas soffa.

Selena och Taylor har någonting, men jag har ingen aning om vad. Det kan vara som Selena sa, att de bara var vänner. Eller så är de mer än bara vänner. Och ärligt talat så vill inte jag vara den som kommer på dem med att vara just mer än vänner. Jag vill inte få mitt hjärta krossat av att läsa i skvallerpressen om Selenas nya kärlek.

Jag vill inte förstöra vår relation, jag älskar henne, men det känns ändå inte rätt det här. Jag måste göra något åt det. Jag vill inte göra henne ledsen, men jag behöver få en paus från allt nu.

Så jag knappade in ett sms till henne.

Justin: Sel, kan du komma hem till mig om två timmar?

- Justin, jag ser att något är fel, vill du berätta något? Frågade mamma.

- Kan jag komma förbi ikväll istället och prata om det? Måste reda ut lite saker först.

- okej.

Min mobil plingade till och Selenas namn visades på skärmen och jag öppnade smset.

Selena: Okej, hänt något?

Justin: Typ. Vi måste bara prata lite, okej?

Selena: aha okej, jag kommer då, puss.

Jag la undan mobilen och slängde mig bakåt i soffan och suckade högljutt. Det kommer inte bli roligt det här, men jag måste stå på mig och göra det här nu.

Jag och mamma satt och pratade en stund innan jag åkte hem, jag bara kände för att fixa i ordning mig lite innan hon kom. Efter att ha varit på sjukhuset känner man sig ju inte direkt superfräsch.

Jag tog en snabbdusch och tog på mig rena kläder. Jag kollade mig i spegeln och suckade när jag såg det stora blåmärket precis över ögat. Det var inte snyggt asså.

Det plingade på dörren när de två timmarna hade gått. Jag drog in andan innan jag öppnade dörren och släppte in henne.

- Justin, jag har inte jättemycket tid nu, går det fort? Frågade hon aningen stressad när hon kom innanför dörren.

Jag kunde ju bara gissa vad hon skulle iväg på.

- Om du har så bråttom så ska det väl kunna gå fort antar jag, svarade jag och gick före henne in till vardagsrummet och satte mig i soffan.

Hon satte sig bredvid mig och kollade på mig med en blick som sa att jag skulle börja.

- Jo du, det har känts på sista tiden som att vi håller på att glida ifrån varandra och du har börjat träffa Taylor så mycket och.. ah.. Jag har hört när du har sagt att ni bara är vänner, och det kan säkert vara så, men det skulle vara mycket lättare för mig just nu om vi bara typ, tog en paus från varandra eller något. Jag menar, jag vill inte förlora dig helt, men jag skulle vilja att vi bara var vänner nu, sa jag näst intill utan att andas.

Det var tyst en stund och jag vågade inte kolla på henne.

- okej.. jag förstår dig. Men du ska veta att det aldrig har varit något mellan mig och Taylor, svarade hon tyst innan hon gick.

Jag kände att tårarna började rinna nerför mina kinder. Jag orkade inte torka bort dem, och jag var ju ensam hemma nu så det spelade inte någon roll heller.

Det plingade till i min mobil.

Selena: Justin, förlåt att jag bara gick, men jag ville inte att du skulle se mig gråta.
Jag tänker inte försöka ändra på ditt beslut, du vet vad du gör, det är jag säker på, men du ska veta att jag älskar dig.

Tårarna började rinna ännu mer medans jag försökte knappa in ett svar.

Justin: Jag älskar dig också, men det är bäst såhär.

Jag slängde iväg mobilen så den landade på mattan några meter bort.
Även fast det är jag själv som har valt det här så känns det som att livet är på botten nu.

Återigen började min mobil att låta, men denna gång var det mamma som ringde.
Jag gick långsamt fram och tog up mobilen med skakiga händer och klickade på den gröna luren.

-H-hallå, sa jag skakigt och snyftade till.

- Justin, vad har hänt? Frågade hon förskräckt.

- Kan du komma hit istället? Viskade jag svagt tillbaka.

- Okej, jag är där om 5 minuter, sa hon och klickade av samtalet.

Nu måste jag förklara allt för mamma också, hoppas hon förstår. Det här suger.

Bara att hoppas på att allt blir bra, right ? ;)
Kram!